madisons

Empty. I'm so damn empty. Thoughts, this constant fluid of thoughts.
I woke up this morning from a nightmare and it just keeps nagging me. There's just a lot to consider and I hate the fact that there is such a distance. I need to reconnect with my feelings or just get some decent sleep. Yesterday was such an emotional trip. I wasn't to happy about the outcome from the meeting and then there was the cockup with mum and dad. My poor mother-in-law had to face the consequences.

I'm a bit concerned that I've said to much. I don't need pity. I just need a grown-up's true opinion and support.
I just... My thoughts the past days has been a real mess. I just need to meet P again.
I just want to touch him, look into his eyes and be fullfilled with love.
And then we'll have to talk and sort things out. This is all mad.
Fingers crossed!

Peace

Idag är det en sadan dag dar inget nar mig. No mercy. Ice cold. Jag måste hålla ihop mig själv för andras skull. Livet är inte bara jag.

Tycker det är märkligt - hemma dricker jag aldrig kaffe, men på jobb går automaten på högvarv.
Varför? Maste vara någon form av ticks.

Nu ar det helt galet i mitt huvud. Jag känner fullkomlig stress för jag är långt från min comfortzone.

Längtar tills  jag är med P i Dubai. Nu är det bara 12 dagar kvar. Jag saknar honom sa det är alldeles knäckande. Jag tänker inte lämna rummet första dagen. Jag ska bara njuta av honom. Titta på honom.
Pussa hans panna och smeka hans kind.

Somna med honom nära. Vakna med honom nära.

Sen har vi en hel del att titta på och undersöka och prata om.
I´m excited!

 

Helt galet! Johan kom till skaneland pa en dagsvisit o vi for over bron.
Öl o skitsnack o en avbokad tungpiercing. En helkvalll med andra ord...
Lag sen vaken in pa smatimmarna o pratade med P. Jag alskar att ha BB!
Det ger en helt ny dimension I var kontakt. Skrev pa papper hos maklaren ida,
efter att ha halsat pa parents in law.
De hade kopt ett underbart vackert armbad till mig nar de var ivag.
Jag blev sa stalld nar jag sag vad det var. Men jag alskar det. Ska alltid ha det pa mig. Det ar perfekt.
Utsokt o stilrent. Jag blev valdigt rord! P pratar mer och mer om att jag ska flytta nu, igar.
Vem vet vad som hander... Helt plotsligt ar min resa inte langre en nojestripp utan vi har en hel del att undersoka. Jag vet inte, men life is for living. Jag vill vara med honom.

E har gjort en hemsk sak mot mig - hon har rensat sin garderob. Med följden att nu även JAG måste rensa min. Igen. Sist blev det tre fulla säckar. Nu har jag skaffat på mig säkert det dubbla...

FÖ känner jag mig oresonligt irriterad. Eller inte helt oresonligt. Det är småsaker som samlas på lager och just nu är allting rörigt. P är ingen expert på att höra av sig dagligen - vilket jag vill eftersom det gör mina dagar lite kortare - och så alla diskussioner nu om jag ska flytta. Det känns lite förvirrande att jag inte får flytta hem. Eller nej, det känns surt. Det känns riktigt taskigt att jag inte kan få känna att jag kan luta mig mot mina föräldrar och att de kan stötta mig denna gången. Det känns viktigt. Jag är klar med den här lägenheten. Det den en gång representerade är inte längre aktuellt. Jag har tagit över den bit för bit och gjort den till min - helt och hållet. Jag behöver ingen trea. Jag betalar hellre för att pendla mellan skolan och mappa, än att punga ut för hyran här varje månad. Jag vill komma ner i kostnader. Om jag kan få igen pengarna för min lägenhet - vilket jag konstant fått höra är omöjligt - ja då vill jag ju i alla fall försöka!

Nu är det plötsligt mindre än 3 veckor tills jag åker. Mindre än 3 veckor tills jag får smeka en älskad kind och sova nära. Mindre än 3 veckor tills P ska introducera mig för Dubai och försöka sälja in hela konceptet. Jag vet inte varför. Jag är redo. Jag skulle kunna dra vilken dag som helst om jag bara visste att där fanns plats för mig och Cliff. Ett ordnat boende. Ett faktiskt boende. Det är så mycket små små saker som kanske egentligen är löjliga - men helt självklara. Jag är kanske en idiot som involverar mig själv så mycket efter så kort tid. Men jag har gått på nitar och velat för mycket. Av fel anledning. På fel sätt. P och jag känns så självklart, så rätt. Om jag får spendera varje dag, till den sista, med honom... Ja, då hade jag varit rätt nöjd. Han läser mig. Han tror att han själv är mystisk och komplex, men det är han inte. Han är tydlig och öppen och ljuvlig. Givetvis finns det en hel del läskigheter, som alltid i ett nytt förhållande. Men det är värt det. Det har varit värt det från början... Min hopplösa tro att jag skulle kunna undvika denna man... Nåja, det gick väl inte riktigt som jag trodde.

Men hur ofta snubblar man över någon som man är avslappnad? Någon som man tittar på och tänker att "Om jag aldrig mer vaknar bredvid en annan man, så är jag fullkomligt lycklig." Hur ofta hittar man någon som kan ge en allt man sökt - någon som uppfyller alla ens önskningar och krav? Någon som man vill utvecklas med. Satsa på. Leva med. Någon vars barn man vill ha? Någon som man vill göra allt det med - på riktigt. Inte bara hormoner eller "hur det ska vara". För första gången vill jag ha barn med någon - inte bara ha barn.  

----------------------------------------------------------------------------------

Jag vet för övrigt inte vad jag tycker om Rosa Bandet - månad. Jag kan inte hjälpa det, men någonstans så är det som ett hån. Ett ynka rosa band på kragen ger oss inte någon tillbaka. Jag testade allt när Ing-Britt var sjuk. Band, donationer, böner... Inget hjälpte. Hon är lika ofrånkomligt borta och ibland tänker jag på hur snabbt en människas liv förpassas till minnen. Vad blir det av det de hade i livet? Min moster var underbar. En färgglad kvinna. Mångfacetterad. Hon hade sina dagar, men att få sluta så... Jag är så stolt över henne. Att hon lyckades kämpa in i det sista. Att hon höll igång. Att hon väntade på mig och lyssnade på allt jag ville säga. Varför är man så dålig på att ta tillvara på dagarna som går? Varför skulle det behöva gå till en dödsbädd innan jag talade om för henne hur mycket jag älskar henne? Det är inga svåra ord. Inget ansträngande att säga. Jag minns inget av min hemresa från det att vi stod på Heathrow tills att jag och mamma satt hos Ing-Britt och höll hennes hand. "Inte än inte än inte än". 

Alla dessa begravningar:
Pålle
Mormor
Ing-Britt

Alla som lämnat oss. 

Konstigt egentligen att jag tänker på det här. Att sorg och lycka går hand i hand. Livet är bitterljuvt. 

Detta har - by far - varit en dag full av missöden och problem.
Verbala monstret moi skickade ett långt och förvirrat mail till P (kan inte fatta att han bara varit borta i 8 dagar!) innan jag tog tag i pappersarbete. Just som jag satt och skrev så havererade skrivaren. Sen hängde sig givetvis datorn... Under tiden blev jag avbruten av telefonsamtal säkert 10 gånger. Som  om inte det var nog så krossades rutan på min bagagelucka och bilfirman kopplade bara bort och runt mig i 2h. Jag varminst sagt frustrerad eftersom jag behövde bil på kvällen för att ta mig till jobb. Mamma räddade mig som tur var... På väg hem efter jobb stannade jag vid möllan och handlade bl.a ett 200 g Frukt&Mandel (min favorit och överlevnad var 4:e vecka) och när jag kommer hem upptäcker jag att jag glömt chokladen i den lilla lilla tattiga butiken. Den jävla expediten har inte ens haft vett att säga till! Givetvis har jag fått parkera hundra ljusår hemifrån och jag kunde inte uppmana ork att åka tillbaka. Kan det vara gudarnas sätt att påminna mig om att jag har 4 kg att gå ner på 3 veckor? Frustrerande. Dessutom har mitt geni till hund lyckats öppna sovrumsdörren under min bortavaro och helt sonika lagt sig i min renbäddade säng och slickat på sitt kön ovh allt vad hundar gör. Vet inte, men känns inte helt enligt planerna. På tal om kön - Cliff kom in till mig under tiden i fm när datorn fortfarande fungerade och såg med lätt panik på mig, precis som "HJÄLP". Han tittade på mig, sen tittade han på sin snopp, sen tittade han på mig.
Då har han alltså lyckats få ut snoppen ur det lila skyddande hudsköljet OCH FASTNAT så... Helt absurt.

Nu på kvällen fick jag då sms från en full P som ivrigt bedyrar sin krälek och gör mig alldeles varmrusig av alla framtidsplaner och vackra ord. Mitt i allt talar han om att han fått cred från en "SKITSNYGG POLSKA" för att han inte rört henne. So?! Förväntas jag snickra ihop en medalj eller göra ett diplom?! Jag förstår vad han menar och att han är glad och om det varit jag som gjort rätt så hade jag varit uberstolt och glad. Men - det ger inte mig någonting. Det är en upplevelse helt för honom, den hjälper inte mig. Vad ska jag göra i Malmö?! Han är i Dubai och jobbar med event på uteställen. No Shit Sherlock, där är nog fan tjejer så det räcker och blir över! Det blir liksom bara så konstigt för mig. Här. Jag hör honom och förstår honom. Men det tillhör de där sakerna som man förnekar för sig själv - eller helt enkelt väljer bort medvetenheten om. Liksom att jag inte skulle låta honom tro att det finns nån på denna jord som är så snygg eller sexig som honom. Det handlar om the secret vowes. Ytligheten i att gilla någon annans utseende går fetbort när det kommer till vad som verkligen spelar roll. Det är därför man inte diskuterar det med sin respektive. För att det egentligen inte spelar någon roll. För man skulle välja sin partner tusen gånger om. Jag skulle i alla fall göra det.

Jag är hans hem. Han sa det "Du är mitt hem" och jag tror fan att det är det finaste jag någonsin hört. Det är absolut det mest konkreta. Tydliga. Jag är hans hem. Han är mitt hem. Var vi än är, så är vi hemma. Vi hör ihop.

Denna skäggiga man, som ser rätt igenom mig. Han som är så noga med labels och jag i mina håliga mjukisar.
Vi utgör en funktion. Bildar ett team. Beror av varandra och stärks av varandra.
Det är mer än jag trodde att jag skulle få uppleva på riktigt.

Biljetten är bokad, väskan snart packad. Det är bara tiden som ska gå. Men den går så långsamt! Vad att göra? Är djupt sysselsat med att utnyttja diverse kontaktnät för att försöka få ihop lite avdankade fotbollsspelare till nån gala P ska eventa. Helt sjukt om jag lyckas! Då ska jag fan ha löneförhöjning. Tror att det är värt minst en kvarts hångel och en ryggmassage.

Har idag kört stenhårt med min nya och nyttiga regim. Jag tror att jag kan gå ner 4 kg på 3 veckor. Krikelin skrattar nog fortfarande åt mig... Vi har haft en mysig kväll med en massa vin. Gjorde vårt bästa för att tömma dunken - men vi är sissies och fick ge upp. Until next time my friend...

Jobbade med grupparbetet idag. Helstressigt eftersom jag fick rodda om mitt schema och skippa jobb idag och ta det igår fast då hann jag inte med det jag skulle... Jag är alltså en dag kort denna veckan. Men det är det värt. Det är en rolig grupp och vårt arbete blir riktigt snyggt. Jag är sjukt imponerad av mina gruppmedlemmar. Jag måste för övrigt damma av mina gamla powerpoint- och excel-skills...

Red imorse. Insåg, återigen, att jag är ägare till världens vackraste ponny. Han är fantastisk!

Så, klockan är 2330 den 8/10.
Det innebär att snart är det 23 dgar till jag åker. I teorin 24 dagar tills jag får träffa P. But who´s counting...

Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Sorgens fem steg.
Jag vet inte om jag nånsin kommer att komma till acceptans. I vissa avseenden känns det bara helt jävla outrageous. Som ett nederlag. Accepterar jag så har inget annat spelat roll. Allt varit förgäves.
All idioti. All smärta. Jag föredrar att glömma. One step ahead. Leva i vardagen och se framåt. Planera framåt.

Idag har inte varit en helt bra dag. Idag har det varit extra jobbigt att ha P i Dubai.
Det värsta är att jag inte ens har vett att skämmas - han har varit borta mindre än en vecka. Det är så lång tid kvar. Jag känner mig som om jag vandrar runt i Limbo. Så enkelt det är att inte känna när avståndet är så stort. Så lätt det hade varit att göra slut, ta slut på all agony och väntan. Bara leva vidare liksom. Never look back. På ett sjukt sätt så önskar jag att det kunde vara så. Att jag fortfarande kunde... Tro på. Jag vet inte. Att jag aldrig kommer hitta rätt. Att ingen spelar roll. Men nu är jag inte där. Känner inte så. Jag har aldrig känt mig så kompatibel och välmatchad som nu. Mitt i alla baby-steps så bekymrar jag mig för framtiden.
Var fan ska jag göra av Cliff när jag flyttar till Dubai? Om där inte finns trottoarer - var ska vi promenera? Vad gör jag under högsommaren när det är för varmt för att existera? Hur ska jag kunna lämna honom bakom mig? I sverige? Inte kan han bo på pensionat tills vidare? Han måste vara hos någon som han känner. Som jag litar på. Han och jag - vi hör ihop.

Har dessutom funderat på alla sjuka saker man (läs jag) gör i början av ett förhållande. Allt smygande och all oärlighet. Hur man liksom har en förutfattad mening och brer på med ens egna flaws eller fördelar, hur det nu passar, för att man har en uppfattning om personen. Jag hade så fel om P och var så trångsynt att jag inte från början litade på honom. Jag gjorde allt för att skrämma iväg honom. Jag är glad att jag inte lyckades.

Så nu sitter jag och kollar lägenheter..-igen. Ska det aldrig ta slut? Detta kringflackande? Min långsiktiga investering då? Den flög bort med vinden. Den och tron på framtid kärlek och allt vad det innebar. Ibland är man ung. Eller bara naiv. Som jag kämpade. Som jag satsade. Over and over. Långt efter att det var slut. Jag vet inte om det är någon sjuk form av negativitet som lever kvar i mitt hem, eller minnen av vad som gick fel.
Jag älskar min lägenhet - men jag trivs inte. Om jag sedan har en low så blir det än värre. Då städar jag inte, plockar inte undan och huset är överbelamrat med tvätt. Som för att straffa mig själv och påminna mig om att inte lita på någon igen. Inte satsa. Inte spendera. Mina pengar rinner som sand mellan händerna, men det är bara... Ingenting. Allt. Klart jag inte trodde jag skulle hamna i den situationen och kanske var det bara ett stort missförstånd. Men det var för stort för mig. Det drar upp för mycket gammalt.

Som gammelpälsen. Jag har funderat och funderat och känner mig så jävla dum att jag var så blind för alla de där år sedan. Klart han var inblandad. Fingeravtryck FINGERAVTRYCK fröken. Kroppens stämpel. Allt som var så oförklarligt, alla små kommentarer, den desperata önskan om att vara mer, att vara något. Jag var bara en symbol, en staty och så jävla nära att knäckas helt. Men den här bruden går inte på knä så lätt. No way in hell. Allt är avklarat; slut. Om jag orkar så ska jag spotta på hans grav den dagen jag har tillfälle. För mycket sagt? Kanske inte. Varför hålla igen? Jag är fullkomligt lugn nu och helt uppriktig. Han spottade på mig under så lång tid. Förnedrade mig och min familj. Principfall som jag är världens ofog, men ibland nödvändiga.

Vad bryr väl sig en verklighetsfrånvänd person som jag? EN dag ska världen knäböja för mina fötter, hylla mina ord och min kvicktänkthet. Jag ska omfamna mina medmänniskor, orättvisor ska försvinna och alla människor ska vara vänner och gynnsamma. Ingen jävla avundsjuka, inget CSN som krånglar. Champagne och ostron åt folket! Skölj ner med friskt, porlande vatten. Alla ska ha skydd mot sol, blåst, kyla och regn. Inga våldsmän eller kriminella vandrar längs våra gator. Familjer får leva ihopa och alla djur har ett hem. Barnen skrattar, gräset är grönt och snön gnistrande vit. Gamla människor lider inte vid livets slut utan vandrar bara iväg - hand i hand med sin livspartner tills de upplöses som i dimma. Ingen smärta, ingen sorg.

En dag ska jag knäböja inför världen och skänka den mina ord och mina drömmar.

Nu är det decibeltävling mellan Cliff och Bror. Än så änge leder Bror. Cliff har rullat ihop sig i spelsoffan och ser allmänt sliten ut. Jag har världens mesta ont i magen och undrar så sakteliga om vad det egentligen beror på? Öl, gluten eller laktos? Säkert en skön kombination som gör att komponenterna slår på stora trumman ihop. Jag vill mest bara ligga i fosterställning, men är rädd att jag kommer att fastna så. Lika bra att bara bita ihop.

Ikväll vart det tjejmiddag i stora proportinoner. Det var 3-rätters och lekar. Jag tror att jag och min kamrat egentligen vann, även om vi hade vissa bekymmer med de sk "reglerna". Vi var dock snabba på att lägga in veto mot det mesta...





I övrigt så är mina nattliga filosofier mestadels fokuserade på vad som är rätt när? Jag känner att det finns en del saker som hänt de senaste dagarna som jag verkligen vill diskutera med P. Då menar jag inte bara det faktum att min högra hands knogar varit med om en nära-döden-upplevelse, utan lite andra saker som handlar en del om tillit och logistik. Två i andra sammanhang kanske inte helt sammanhängande ämnen... Men när är det okej att känna att jag vill ha lite mer än ett sms/dag? Jag kan ana ett visst behov inom mig som hade mått bra av att fyllas på med berättelser om hans vardag. Istället för att bara veta att det är den ena festen efter den andra... Jag menar - varför komplicera? Keep it simple. Straight! Men jag är inte at the edge än. Orkar inte hamna där heller. Det är det inte värt och så länge kan jag inte knipa käft. Men kanske att jag kan stilla mig i alla fall en dag till. Känns bara lite halvdumt det här. Som om jag sitter med en hemlighet eller något. Men, snart får jag hem en liten BB och då kan kommunikationen kanske flyta lättare. BTW - mina fingrar ser ut som om de fastnat någonstans och bara massakrerats. De svullnar dessutom upp mer och mer för varje timme.

Nu ska jag ta och kurera mig, låta bli att röka, samla ihop min hund och lägga mig i en alldeles för liten säng.

Humöret böjar bli bättre, men jag är ändå så jävla ledsen över hur barn kan bete sig mot andra. Någonstans är det fel och gudnåde det svin som rör min Gudson igen. Eller något annat av mina guldkorn. No mercy. No fucking mercy, för om ingen har talat om skillnaden mellan rätt och fel - då är det nog på tiden.


------------------------------------------------------------------------

Så, nu har jaga lltså sovit ett par timmar. I en 90-säng, anpassad för små människor. Inte för en vuxen kvinna och en grandis... Frukosten är avklarad och jag inser att jag helt plötsligt sitter här och letar ny bostad. Igen. Jag älskar min nuvarande lägenhet, men jag trivs inte. Jag betalde ett jävla överpris och det gnager på mig varje dag. Man kan väl även lätt konstatera att läget förändrats något och med tanke på alla utgifter jag har så känner jag viss panik. Pengarna rinner som sand och jag har två års skola kvar...

Är i stugan med E och Krikelin. Efter lite vin, matförberedelse och massa skitsnack så sa vi att vi skulle ta ut busdjuren. Precis komna genom grinden ser Cliff en annan utmananande jycke och drar iväg - varpå hela min högra hands knogar fläks upp mot grindstolpen. Stabila fröken håller på att svimma och blir akut illamående. Nu är alltså girlsen ute med hundarna, jag har fått ligga med benen högt och försökt plåstra om handen med dinosaurieplåster. Det värker och svider nåt förbannat. Ser inte helt bra ut - för att inte tala om min spegelbild. Helt plötsligt får askgrå en ny innebörd för mig... Får ta och ordna med maten istället!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett par timmar senare och note to my self; youtuba Chistian+lejon. Jag och Krikelin satt i varsin ände av soffan och stortjöt när vi såg klippet. Bakgrundshistorien är fantastisk.

Men kvällen fortlöper väl. Litet och opretentiöst. Vi är nog alla till mans lite trötta. Vi har ett absolut enormt utbud av vin och sprit, men har knappt tagit oss igenom fördrinkarna. Maten var det som vanligt mycket av, men inte lika onyttig som vanligt. Jag kan inte - vill inte - få problem igen.

Man kan väl säga i korta ordalag att hälften av mina tårar egentligen var pga något annat. Någon annan. efterverkan av en chock. Saknad. Pick and choose.

82 dagar till lille julafton.