madisons

Tusen saker börjar lagga sig nu och då händer det - det som inte får hända... Magont. Givetvis!
Bara mig det händer. Ingen är förvånad.

Allt havererade i förmiddags och jag var så himla - arg. Datorn gav upp, så jag gick och köpte en ny på Kullander & Kullander (loving it). So far so good. Sen brakade helvetet löst, när jag skulle ordna med internet. Resultat?
4 samtal till comhem och numera varken internet eller hemtelefoni.
Jag ville att de skulle skicka en bestämd man med klara skills inom teknik; men icke.
Till råga på allt upptäckte jag - då jag höll på att dö av hunger - att under någon av visningarna så har spekulanterna dragit sönder fästet på en låda i köket. En sådan som bara är där för prydnad.

Firade far igår och sedan på kvällen så hade vi The Big Talk. Jag dribblade bort mig själv i ren panik - men det var bra ändå. Inga tårar, inga skrik. Fantastiskt!

Idag fick vi desto bättre besked vad gäller pitty-patty-pets. Ingen karantän! Vilket innebär att om vi bara hittar boende så kommer Cliff bli en berest pupp-pupp.

Tycker det är märkligt - hemma dricker jag aldrig kaffe, men på jobb går automaten på högvarv.
Varför? Maste vara någon form av ticks.

Nu är det plötsligt mindre än 3 veckor tills jag åker. Mindre än 3 veckor tills jag får smeka en älskad kind och sova nära. Mindre än 3 veckor tills P ska introducera mig för Dubai och försöka sälja in hela konceptet. Jag vet inte varför. Jag är redo. Jag skulle kunna dra vilken dag som helst om jag bara visste att där fanns plats för mig och Cliff. Ett ordnat boende. Ett faktiskt boende. Det är så mycket små små saker som kanske egentligen är löjliga - men helt självklara. Jag är kanske en idiot som involverar mig själv så mycket efter så kort tid. Men jag har gått på nitar och velat för mycket. Av fel anledning. På fel sätt. P och jag känns så självklart, så rätt. Om jag får spendera varje dag, till den sista, med honom... Ja, då hade jag varit rätt nöjd. Han läser mig. Han tror att han själv är mystisk och komplex, men det är han inte. Han är tydlig och öppen och ljuvlig. Givetvis finns det en hel del läskigheter, som alltid i ett nytt förhållande. Men det är värt det. Det har varit värt det från början... Min hopplösa tro att jag skulle kunna undvika denna man... Nåja, det gick väl inte riktigt som jag trodde.

Men hur ofta snubblar man över någon som man är avslappnad? Någon som man tittar på och tänker att "Om jag aldrig mer vaknar bredvid en annan man, så är jag fullkomligt lycklig." Hur ofta hittar man någon som kan ge en allt man sökt - någon som uppfyller alla ens önskningar och krav? Någon som man vill utvecklas med. Satsa på. Leva med. Någon vars barn man vill ha? Någon som man vill göra allt det med - på riktigt. Inte bara hormoner eller "hur det ska vara". För första gången vill jag ha barn med någon - inte bara ha barn.  

----------------------------------------------------------------------------------

Jag vet för övrigt inte vad jag tycker om Rosa Bandet - månad. Jag kan inte hjälpa det, men någonstans så är det som ett hån. Ett ynka rosa band på kragen ger oss inte någon tillbaka. Jag testade allt när Ing-Britt var sjuk. Band, donationer, böner... Inget hjälpte. Hon är lika ofrånkomligt borta och ibland tänker jag på hur snabbt en människas liv förpassas till minnen. Vad blir det av det de hade i livet? Min moster var underbar. En färgglad kvinna. Mångfacetterad. Hon hade sina dagar, men att få sluta så... Jag är så stolt över henne. Att hon lyckades kämpa in i det sista. Att hon höll igång. Att hon väntade på mig och lyssnade på allt jag ville säga. Varför är man så dålig på att ta tillvara på dagarna som går? Varför skulle det behöva gå till en dödsbädd innan jag talade om för henne hur mycket jag älskar henne? Det är inga svåra ord. Inget ansträngande att säga. Jag minns inget av min hemresa från det att vi stod på Heathrow tills att jag och mamma satt hos Ing-Britt och höll hennes hand. "Inte än inte än inte än". 

Alla dessa begravningar:
Pålle
Mormor
Ing-Britt

Alla som lämnat oss. 

Konstigt egentligen att jag tänker på det här. Att sorg och lycka går hand i hand. Livet är bitterljuvt. 

Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Sorgens fem steg.
Jag vet inte om jag nånsin kommer att komma till acceptans. I vissa avseenden känns det bara helt jävla outrageous. Som ett nederlag. Accepterar jag så har inget annat spelat roll. Allt varit förgäves.
All idioti. All smärta. Jag föredrar att glömma. One step ahead. Leva i vardagen och se framåt. Planera framåt.

Idag har inte varit en helt bra dag. Idag har det varit extra jobbigt att ha P i Dubai.
Det värsta är att jag inte ens har vett att skämmas - han har varit borta mindre än en vecka. Det är så lång tid kvar. Jag känner mig som om jag vandrar runt i Limbo. Så enkelt det är att inte känna när avståndet är så stort. Så lätt det hade varit att göra slut, ta slut på all agony och väntan. Bara leva vidare liksom. Never look back. På ett sjukt sätt så önskar jag att det kunde vara så. Att jag fortfarande kunde... Tro på. Jag vet inte. Att jag aldrig kommer hitta rätt. Att ingen spelar roll. Men nu är jag inte där. Känner inte så. Jag har aldrig känt mig så kompatibel och välmatchad som nu. Mitt i alla baby-steps så bekymrar jag mig för framtiden.
Var fan ska jag göra av Cliff när jag flyttar till Dubai? Om där inte finns trottoarer - var ska vi promenera? Vad gör jag under högsommaren när det är för varmt för att existera? Hur ska jag kunna lämna honom bakom mig? I sverige? Inte kan han bo på pensionat tills vidare? Han måste vara hos någon som han känner. Som jag litar på. Han och jag - vi hör ihop.

Har dessutom funderat på alla sjuka saker man (läs jag) gör i början av ett förhållande. Allt smygande och all oärlighet. Hur man liksom har en förutfattad mening och brer på med ens egna flaws eller fördelar, hur det nu passar, för att man har en uppfattning om personen. Jag hade så fel om P och var så trångsynt att jag inte från början litade på honom. Jag gjorde allt för att skrämma iväg honom. Jag är glad att jag inte lyckades.

Nu är det decibeltävling mellan Cliff och Bror. Än så änge leder Bror. Cliff har rullat ihop sig i spelsoffan och ser allmänt sliten ut. Jag har världens mesta ont i magen och undrar så sakteliga om vad det egentligen beror på? Öl, gluten eller laktos? Säkert en skön kombination som gör att komponenterna slår på stora trumman ihop. Jag vill mest bara ligga i fosterställning, men är rädd att jag kommer att fastna så. Lika bra att bara bita ihop.

Ikväll vart det tjejmiddag i stora proportinoner. Det var 3-rätters och lekar. Jag tror att jag och min kamrat egentligen vann, även om vi hade vissa bekymmer med de sk "reglerna". Vi var dock snabba på att lägga in veto mot det mesta...





I övrigt så är mina nattliga filosofier mestadels fokuserade på vad som är rätt när? Jag känner att det finns en del saker som hänt de senaste dagarna som jag verkligen vill diskutera med P. Då menar jag inte bara det faktum att min högra hands knogar varit med om en nära-döden-upplevelse, utan lite andra saker som handlar en del om tillit och logistik. Två i andra sammanhang kanske inte helt sammanhängande ämnen... Men när är det okej att känna att jag vill ha lite mer än ett sms/dag? Jag kan ana ett visst behov inom mig som hade mått bra av att fyllas på med berättelser om hans vardag. Istället för att bara veta att det är den ena festen efter den andra... Jag menar - varför komplicera? Keep it simple. Straight! Men jag är inte at the edge än. Orkar inte hamna där heller. Det är det inte värt och så länge kan jag inte knipa käft. Men kanske att jag kan stilla mig i alla fall en dag till. Känns bara lite halvdumt det här. Som om jag sitter med en hemlighet eller något. Men, snart får jag hem en liten BB och då kan kommunikationen kanske flyta lättare. BTW - mina fingrar ser ut som om de fastnat någonstans och bara massakrerats. De svullnar dessutom upp mer och mer för varje timme.

Nu ska jag ta och kurera mig, låta bli att röka, samla ihop min hund och lägga mig i en alldeles för liten säng.

Humöret böjar bli bättre, men jag är ändå så jävla ledsen över hur barn kan bete sig mot andra. Någonstans är det fel och gudnåde det svin som rör min Gudson igen. Eller något annat av mina guldkorn. No mercy. No fucking mercy, för om ingen har talat om skillnaden mellan rätt och fel - då är det nog på tiden.


------------------------------------------------------------------------

Så, nu har jaga lltså sovit ett par timmar. I en 90-säng, anpassad för små människor. Inte för en vuxen kvinna och en grandis... Frukosten är avklarad och jag inser att jag helt plötsligt sitter här och letar ny bostad. Igen. Jag älskar min nuvarande lägenhet, men jag trivs inte. Jag betalde ett jävla överpris och det gnager på mig varje dag. Man kan väl även lätt konstatera att läget förändrats något och med tanke på alla utgifter jag har så känner jag viss panik. Pengarna rinner som sand och jag har två års skola kvar...