madisons

Jag vet att jag är en tönt, men jag är fan glad över det ändå. Det är fett värt att vara tönt om man lever mitt liv - cause i couldn´t care less! Inte nog med att jag är fantastikt verbal(oral) jag har ett abnormt intellekt och en vilja som tusen nålar. Det sticker och svider och gör ont men jag vill för jag LEVER. Som om inte det vore nog har jag begåvats med social charm, sprudlande humor(humör) och en fantastiskt fingertoppskänsla för det viktiga. Som; mina vänner, min familj, mina djur. Kärleken. Min kärlek. Min pojkvän. Jag är så jävla bra att hälften vore nog. En dag kommer mina syskonbarn att läsa det här och ni ska veta (lyssna noga nu) att ni är underbara. Var och en i er egen förpackning. Ni är unika, fantastiska och ljuvliga. Ni är älskade och beskyddade och fria. Jag är så jävla stolt över er och allt ni ännu inte åstadkommit.

Ikväll är det fest, imorgon börjar sorgetiden med allt vad det innebär. En enda lång nedräkning till lille julafton. It´s god damn worth it.

Peace

Nu har jag varit sjuk i över en vecka. I´ve had enough. Get off my back. Tar det aldrig slut? Hur mycket ska kroppen brytas ner innan den här förkylningen släpper mig? Jag känner mig som en trojansk häst som bär runt på ett virus som bara väntar på att släppas lös. NÄR?! Var? Snälla söta rara... Låt mig slippa den här hostan, låt mig bara få bli frisk! ÄR det för mycket begärt? Jag känner mig...pas de bien...

vad är det män inte förstår? Varför är de så satans tröga? Bilder... Jag hatar bilder! Nu blir det reverse. Ska kanske ta och hänga upp lite foton hemma?!

Jag är less på att prata. Jag tror inte mina ord ... de är. Jag vet inte. Dammiga. Diffusa. Vet inte vad jag säger eller vad jag vill ha sagt. Ett enda samelsurium.

Jag känner mig oresonlig idag. Arg. Irriterad. Cliff piper. PIPER! Han tillhör för fan en av världens största hundraser - kan han inte vråla eller nåt?! Jag tycker inte om ynlighet, det gör mig förbannad. Som fröken Larsson. Hur i helvet kan man vilja vara skyldig någon pengar såhär jävla länge UTAN ATT BETALA IGEN?! Hennes skulder är inte mitt jävla problem och så länge hon inte pundar ser jag ingen anledning att ha överseende med det. Ge mig mina jävla pengar, mina saker och far sen åt helvet. UT ur mitt liv, patetiska människa. Händer inget snart så står jag inte för konsekvenserna. Då drar vi igång stora varvet och kontaktar myndigheter och högre instanser -Allt vad fan som finns. Mitt tålamod är slut. Jag ville bara ha en clean cut, något som hon tyvärr motarbetar. Det finns så mycket märkligt folk i vår värld...

Har varit hos P i 2 dagar nu, eftersom världens kraftigaste cold valde att attackera just mig. Så kan det gå... Tiden far fram och värst är att vi närmar oss P´s avresa. med stormsteg. jag har gjort en safetybox som inkluderar Krikelin, my Peace och vin och vovvar.

Hur kan man inte älska Little Shop Of Horror? Underbart.

Idag finns jag till och bara är. Andas. Älskar. Älskar att älska att bli älskad. Att älska. Love love Lovely. Nu är jag. Här. På två ben, fötterna i marken. Det är märkligt det här. Att få någonting av en människa - att han kan ge mig vad jag behöver - dygnet runt. På dagen. På natten.

Jag må vara störd och kanske inte helt verklighetsorienterad, men jag mår bra.

Hur kan jag ha så ont i magen? jag fröstår inte vari problemet ligger, men det krampar något förbannat. Jag vt inte vad jag ska göra. Jag vill bara gå upp i rök...
Nojar för allt. Min behandling i fredags? Kvarglömd tampong? Supermagsjuka?
The pain is real iaf.

Oh My Fucking God.



Loppishund

...I can´t believe that my little pussycat, suddenly has grown up. She´s no longer a small baba. In fact she´s a big girl. First day in school. It´s just a bit sad not being able to be there. I miss them so. Bird and puss. My baby girls... I don´t know how many times I´ve sung "Fredrik Åkare och Cecilia Lind" to them. Always twice, and if I missed a single note or word, they´d be wide awake and we´d had to start all over again. Time flies and it just reminds of how fragile everything is. Fragile and solid. Life goes on, no matter what. Life is for living.

Life is for living.
Live your life.


-----------------------------------------------------------------

Ibland är allt så suspekt. Hade en intressant session med min kurator igår. Jag visste inte att man skulle känna sig helt tillplattad när man gick därifrån?! Precis som att jag inte har problem. nähä - tack så mycket. "Det bidde inga byxor. Det bidde ingenting" (refererar till den gamla sagan om gubben som gick till skräddaren för att få sig en ny kostym... Whatever.) OM jag nu inte har problem - varför får jag inte saker och ting att stämma?! OM jag inte har problem med att säga NEJ, så skulle jag väl inte sitta här mitt i smeten med tusen saker att göra och ack så lite tid. OM jag inte hade problem så hade jag väl inte hetsbeställt det ena med det tredje med det fjärde från olika internet-sidor. Jag VET att jag har problem. Jag VET att jag behöver hjälp. Någon måste kunna ge mig rätt verktyg för att få ordning och balans på saker och ting.

Pratade med Banana igår - God Bless her - och som vanligt sa hon "Jag tror du behöver vara själv ett tag". Givetvis. Givetvis behöver jag det. Ett förhållande kräver. Kräver kräver kväver kväver. Men life is rough sometimes. Det är lite upp till P att visa att vi kan. För jag kan. Jag vill. Jag väntar. Jag är ett spånfån som bara väntar och längtar och försöker lita. Vad annat kan jag göra? Om jag inte litar, då är det in the bin already.
Jag får lita; och hoppas att han litar på mig. Litar och väntar.

Helt ärligt förstår jag inte varför jag kastar mig ut i denna dödsföraktande situation, men ibland så... Jag vet inte. One life. One chance. Jag planerar inte att bli gammal och bitter.

Men varför miss Madison, ska du göra så här? Är det värt det? Är det inte destruktivt?
Jag vet inte. Jag är kär. Jag känner och jag vill. Det kan vara värt det, det kan vara mitt bästa beslut. Time will tell. Destruktivt då? Må så vara, and if it is - it´ll break my heart.

the more things change - the more the stay the same.

Jag är en kvinna i förändring. Jag lär mig varje dag, med små små steg. Slutsats? Det här är, trots all cirkus, bättre än någonting jag vågat hoppas på. Dag för dag, steg för steg. Jag vill aldrig att det tar slut.

Jag är så förbannat lycklig

Åh detta kaos dessa ständiga känslokast och stormar och lugn och ledsamhet och glädje och alla all alkohol så man känner att man inte jag vet inte vet inte vad jag känner känner ingenting känner allt vill så himla gärna att allt blir bra och fint och underbart men det är det är så svårt ibland men ändå lätt jag förstår inte varför P måste var så så så hänsynslös bara håll om mig jag stannar jag kämpar vi kämpar allt är långsiktigt I´ve put my heart out there igen och igen och igen och det pulserar det slår för honom men jag får inte pressa inte prata inte vara jag bara vara tyst kan jag kan visste inte att jag kunde med alla missförstånd hur kan det bli så och jag blir så upprörd klart jag har pojkvän isn´t it obvious vad blev fel varför blev det så men klart att fulla människor har kanske mindre uppfattningsförmåga och jag borde inte bry mig men it breaks my heart för snart nog så står jag där vinkar adjö adieu till ett plan och sen börjar det allt kan vi orkar vi kan han kan jag lita på honom på mig
JA jag litar på mig for the first time så är det bergfast att jag kan inte vill inte funktionera på ensam hand inte finna någon annan för ingen annan kan fylla mitt liv min tid mina tankar göra mig lika galen eller lika glad som när du när han när DU höll mitt ansikte i dina händer höll och älskade och tyckte om och jag var lycklig och allt annat försvann det är du och jag and life throws some shit at us men så är det bit ihop bryt ihop lös det jobba inte runt problemet lös det det löser sig för vi hara varandra du och jag är ett vi du är du och jag är jag och vi får kämpa och jobba och kompromissa och älska men det gör inget för så är det jag är levande igen och jag vill jag måste har inget val förutom att lita visa tillit och bara ta en dag i taget hur man nu gör det det vet inte jag men jag måste får inte storma fram

det här kommer bli bra


-------------------------------------------------------------------------

Jag känner mig som om jag blivit helt dränerad på både mig själv och energi.
Jag älskar regn och tycker höstrusk är ljuvligt, men just nu gör det inget för mig. Jag är kall och förvirrad. Fryser, på alla sätt. Hur ska man veta..- hur ska man kunna..- hur löser jag det här? Det är bara så totalt uppochner och samtidigt kavlugnt. Mycket intressant tillstånd. Kommer jag att bli som min mor? Blir vi en yngre variant av mina älskade föräldrar; med en hustru som alltid stått bakom. Med en man som kräver total framgång, som brinner för sitt arbete men missar sina äldsta barns alla viktiga små steg. Kommer vi bli lika dysfuntionella och få barn som är totalt labila och okontrollerbara. Jag är som en kakafoni av känslor, eller som ett svart hål. Vad är skillnaden. Egentligen?
Är det här min framtid? Ett liv i delat ensamhet. Förvånansvärt avslappnande, men samtidigt så svårt. Hur löser man upp knutar man inte ser när han inte vågar släppa in. Mig.
Vi är alla speciella och konstiga. Måste man välja att göra det till del av sin identitet. Sitt varumärke. Sitt skydd. Allt tar tid och tid är en bristvara. Han pratar om en framtid i Dubai. Han pratar och jag nickar säger ja ja ja - jag följer dig. Givetvis. Överallt. Men till vilket pris? Jag är ingen nickedocka, jag är inte dum. Jag behöver utmaningar, ansvar, äventyr, trygghet och lugn. Men lita på honom? Lita? Jag kämpar för att vara öppen, jag berättar något jag fortfarande förnekar. Något som äcklar mig och förnedrar mig och får mig att känna mig så jävla värdelös. Han. Han som jag litar på vänder sig om och somnar. Jag är sviken. Besviken. Sårad och så liten på jorden. Ensam och frusen och rädd för att kasta mig ut igen. Jag vet inte. Kan jag? Jag som redan så väldigt ogärna tillämpar tllit gentemot andra människor... Jag... Det bara. Jag vet inte. Det känns så jävla fel att jag blir alldeles tom. Jag avskyr att vara tom. Känner jag inte så lever jag inte. Jag vill sparkas, jag vill slåss. Jag vill slå hårt tills det krasar. Skrika. Bara få ut det så det aldrig kommer igen. Aldrig mer. Aldrig mer. Aldrig. Mer. Aldrig.

"Skriv hans namn på en lapp"
Vad hjälper en lapp? Vad nytta gör en papersbit med ett namn på? Det handlar inte längre bara om mig. Beslutet är taget, saken utredd. Avslutad och lagd i ett arkiv. Det handlar inte bara om mig. Det hjälper inte längre. Vad är ett namn på en lapp? Glöm och göm och tänk inte mer. Bara. Låt det försvinna.

Underbara och fina E och Krikelin! Hur kan jag vara begåvad med två så härliga människor i mitt liv. Inte bara en, utan två (!) som rycker ut för att hjälpa mig. Tackar ödmjukast för er existens.

----------------------------------------------------------------------------

Finns det ingen vilja hos människan att göra sig skuldfri? Vill man inte bara få det avklarat och avslutat.

Jag blir mest besviken över det faktum att jag gav henne en superb chans att lösa det här snabbt och enkelt. Men nej, vi ska slå knut på oss själva för att skiljas åt under största möjliga ansträngning. Men det är slut. Hon finns inte i mitt liv längre, har inte gjort på länge. En gång i tiden var hon en nära vän, men time happens.
Alla ska vi olika vägar vandra etc...