no more...
Jag läser och tänker och känner.. Alla dessa ord jag spridit, alla vackra budskap och mina yviga kärleksförklaringar till K... Allt som inte blev. Denna sorg! Denna besvikelse som bor i mig, runt mig... Att det inte blev så som det skulle, att ha lagt mig - mitt allt - i någons händer och sedan bara få falla. Falla. Jag trodde jag fallit klart.
Jag är inte dum, jag är realist och ytterst logisk.
Mitt liv är inte över, vi kände väl bägge att saker och ting var utom vår hjälp. Kanske. Jag vet inte. Bara mera ord. Sanning att säga så är jag en svår människa att leva med.
Men jag lider med mig själv över det enkla faktum att jag nu måste börja om. Jag satsade allt, ALLT, mitt hopp och min framtidstro på oss. På honom. Nu måste jag börja om. Gå tillbaka till ickekänslan och en dag kanske finna det igen.
Men jag är så kolossalt rädd att det kommer kännas märkligt då Smutsigt och använt.
Jag vet att min vän Jesper i det här läget skakat på huvudet och skrattat åt mig; jag inser även jag att jag ännu är ung och kommer bli sårad fler gånger. Men jag har levt ett så långt liv... Vi hade det ändå bra. Varför kunde vi inte nöjt oss med mindre? Tids nog hade vi tröttnat på varandra och levt som vänner istället. Jag kan inte låta bli att vara lite sorgsen över de barn vi aldrig kommer få - de hade varit fantastiska. Intelligenta och vackra. En oerfekt genkomposition.
Jag är inte dum, jag är realist och ytterst logisk.
Mitt liv är inte över, vi kände väl bägge att saker och ting var utom vår hjälp. Kanske. Jag vet inte. Bara mera ord. Sanning att säga så är jag en svår människa att leva med.
Men jag lider med mig själv över det enkla faktum att jag nu måste börja om. Jag satsade allt, ALLT, mitt hopp och min framtidstro på oss. På honom. Nu måste jag börja om. Gå tillbaka till ickekänslan och en dag kanske finna det igen.
Men jag är så kolossalt rädd att det kommer kännas märkligt då Smutsigt och använt.
Jag vet att min vän Jesper i det här läget skakat på huvudet och skrattat åt mig; jag inser även jag att jag ännu är ung och kommer bli sårad fler gånger. Men jag har levt ett så långt liv... Vi hade det ändå bra. Varför kunde vi inte nöjt oss med mindre? Tids nog hade vi tröttnat på varandra och levt som vänner istället. Jag kan inte låta bli att vara lite sorgsen över de barn vi aldrig kommer få - de hade varit fantastiska. Intelligenta och vackra. En oerfekt genkomposition.