träningsvärk - så jag vet att jag lever
Sitter än en gång i min röra. Borde plocka undan, ska alldeles strax göra det. Jag vill! Fint ska det vara. 2 små hundar ligger och snarkar här och livet känns väldigt rofyllt. Ikväll blir det till att lämna storstan och försöka få lite ordning på F.
Min F. Vad fan hade jag gjort utan henne under alla de där jävliga tiderna? Hon är tamejfan den bästa vännen man kan välsignas med och hon har aldrig läckt en hemlighet. Guldkorn i vardagen... Jag har några sådana, nära, vänner. De är jag. De känner mig, förstår mig, ställer upp för mig. De är sådana vänner som kan skicka ett sms en tisdag natt och tala om att de älskar en. Bara för att de gör det. Det är sådana vänner man aldrig kan vara utan, ´cause they complete you.
Har surfat runt lite nu på förmiddagen, BTW, och kan inte sluta förvånas över hur många lowlifes det finns som tjänar pengar på sina bloggar! Det är väl sin sak om man har något vettigt att säga, eller ett syfte. Men vad bidrar MUF-brudar och sönderblonderade fjortisar med? Äh, jag vet inte... Kanske är jag bara bitter.
Verkar ju som att de lever sådana underbara liv. Det är min högsta dröm att försörja mig på något som ger varken utvecklingsmöjligheter eller någon intellektuell utmaning. Att tjäna pengar på ego-pics och ofullständiga meningar är en superbra lösning på arbetslösheten. Jag menar ändå att jag nog skulle vara mer värd de pengarna, även om jag har inte lika mycket skvaller som jag vill sälja ut - men det hade varit skönt att slippa oroa sig för hyran... Men jag är bara jag.
Enda bloggen jag verkligen gillar är Gynnings.
Hon är ytlig och naiv, men med en underbar underton av insikt. Hon har koll på vad hon snackar om och där finns ett djup i allt hon säger.Den bruden har fan stenkoll.
Det finns så mycket tråkiga svenskar som lever efter lagom-principen. Varför vägra sig att njuta? Jag har gett bort alla mina bijouterier och använder bara äkta smycken. Varför låsa in allt? Om nu någon valt att spendera pengar på mig, för att ge mig något vackert, då borde jag väl (rent logiskt) visa min glädje genom att bära gåvan?!
Just det, Gynning; jag känner inte henne, har knappt läst hennes bok. Men jag gillar hennes utstrålning och hon hade lätt fått låna min stuga anyday. Mitt allra heligaste. Sådant intryck har hon gjort.
Utsikten vid Hamnen
ännu en dag
Vid lunch gick vi en runda, hela Grandistrion. Killarna busade som galna och det var härligt att se. Nelson tog sig ett dopp i den sörjiga dammen och jag sprang efter och drog tag i honom. Det lilla bäret trampade bara runt i det slemmiga vattnet, men kom upp med ett plopp. Nu vet vi att han kan simma i alla fall!
Kanske att han löst det själv, men jag avskyr de där dammarna. Minns när Cliff gick igenom isen på juldagen.
Jag trodde att han aldrig skulle komma upp. Jag har nod aldrig reagerat så instinktivt förut. Jag var livrädd att isen inte skulle hålla för mig heller, men jag kröp och fick tag i hans halsband. Som väl var hade han fått upp framtassarna ovanför isen. Makalös hund. Helt oskadd och totalt obekymrad. Jag själv var en mycket liten människa.
Nu ligger han i sängen och tittar ut på regnet. Mitt bär...
Han är så fin!
ny dag
Nu får det vara nog. Jag orkar inte mer. Jag ska bli mitt gamla jag igen - positiv och på G. Jag klarar allt, men ibland måste man få vara ledsen. Men jag tror att det är nog nu med de här dygnet-runt-analyserna...
I´m gonna hit you hard...
Jag vetefan hur jag ska göra, för jag vill inte att M ska känna fel. Men hur förklarar man logiken i en sårad själ, ett brustet hjärta och en hjärna som för länge sedan gav upp normen...
Jag tycker att det är så svårt, så svårt att gråta. Jag är inte van. Men det kommer så ofta nuförtiden. Överallt. Hela tiden.
Mitt liv känns ibland som ett jävla skämt.
Jag är tydligen inte värd att kämpa för. Jag som person är inte värd att värna om, mitt sällskap inte tillräckligt intresant.
Jag har tömt mitt konto och fyllt min depå - det finns inte plats för det längre. Jag är 23 och jag får ständigt höra att det inte är en ålder - nähä? Men vadfan är det då? Det handlar väl inte om siffran, utan vad som finns bakom?! Och jag kan lova att om några kritiker vill gå ett par mil i mina skor så kanske de inser att jag är en mycket gammal 23-åring.
Livet är för kort för billig fylla och brist på glamour. Det kan åtgärdas. Men den jävla sorgen som drar i mig, som jag bara vill få ut, den är desto svårare att omarbeta. Jag vill bara få vara lycklig. Som jag är, ibland. Vissa stunder. när jag glömmer allt och stannar upp. Innan det kommer smygandes över mig igen. Vilket jävla monster jag lever i.
Bäst av allt; Inte en jävel vet. Ibland känns det som att en blogg är mer anonymt och mer säkert än vad en dagbok i ett kassaskåp nånsin kan bli. Med en knapptryck är allt borta. Alla ord. All misär. All skit jag sprider.
Fuck it all. Ge mig mitt liv åter. Mitt liv och min glädje. Hur jävligt känns det inte när man efter träningen, på avslappningen, hör en röst säga "Tänk på nånting som gör dig glad och lycklig"..- och allt jag får upp i skallen är svart. Ett hål som bara drar ur mig min energi. Men jag ska fylla den jäveln med glädje och värme och kärlek. Aldrig mer så här lågt. Aldrig. Det är för fan patetiskt.
sunset on a rainy day...
Jag bröt ihop, kom igen. Allt inom loppet av 12 minuter. På IKEA. I famnen på M kom allt igen, jag gick från klarhet till klarhet och jag avskyr att allt drabbar honom. Han får ta varje smäll, men jag vågar inte hålla något inne.
Jag är rädd att jag dör inombords i så fall.
Om jag inte kastar all min skit på honom så får vi aldrig veta (han, jag) vem han är och vem jag är och hur vi reagerar. Jag vill bara ge honom en chans att följa med mig i alla mina tankar- låta honom vara delaktig. Aldrig ska han behöva känna att han inte får ta del av mig eller att jag döljer något. Aldrig behöva undra. Aldrig slåss för något man redan förlorat...
Men - jag är så jävla rädd att bli lämnad.
Inte bara överhuvudtaget, men utav honom. Så rädd att jag ibland bara vill kasta mig iväg och fly fly fly.
Men jag vet att det inte går. I´ve tried it one to many times.
Det finns ingen escape ur livet. Face it and make it yours. Det är det jag försöker.
Jag jobbar hårt. Så hårt.
strange revolution
idag är ändå bra jag vaknade OK men jag borde egentligen inte må så här bra hade en märklig dröm om att längta ut det är så dumt för jag vet att nu är det bra så bra det nånsin varit så välanpassat som jag velat men ändå ändå kan jag inte leva nu i nuet ta det lugnt stanna upp ständigt på väg bort iväg nya planer och alla dessa krav och tankar och viljan om något annat något flashigt jag vill egentligen bara ha det bra som nu men jag har så svårt att stanna upp och njuta av det lilla det enkla ständig oro för alla andra lösa allas problem men aldrig mina egna ingen tid ingen tid skynda skynda snabbt snabbt snabbt
Realitycheck 1
Came home last night. I had a lovely time away. My girls are getting all grown up!
´
But now I´m back in the mess - my so called life. I´m just constantly exhausted, without any particular reason. It´s just getting really tiresome. And silly. I´m surrounded by chaos and it doesnt do the least to help me.
But it´s all just such a struggle. I´m constantly tired - and I hate it!
I keep doing things, but I´m surrounded by a mess and it doesn´t help at all. And I´m to kind. To helpful. To stupid.
To busy being me.
all this ache
Idag är jag trött. Sovit oroligt, tuff dag igår. jag gjorde något som jag aldrig hade kunnat tro om mig själv, jag gick på designersläppet på H&M. Jag och mamma. Jag vände dock i dörren, klarade inte av all hysteri, men mamma skickade ut mig i striden igen (med en mild knuff i ryggen). Lyckades hitta lite saker, men jag kunde inte sluta äcklas av folks agressiva utfall mot kläderna. De slet och drog och packade på sig helt urskiljningslöst.
Därefter var em ganska stressig eftersom jag ville vara klar så jag kunde göra mig i ordning för Premiären på Teatern,.Tyvärr var det inställt så jag o M blev bjudna på JohanP istället. Vi blev servade av n gammal klasskamrat till mig, vilket kunde blivit jättekonstig. Men det blev kalas, hon är så enkel att ha och göra med. Glad och trevlig. En person som jag kanske borde tagit bättre vara på redan under skoltiden... Men sånt vet man aldrig i tid.
Em igår var jobbig.
Det är bara så, jag vet inte... Jag känner att - jag har så mycket att bära. Så många människos problem. Jag är som en svamp. Ser jag att något är fel eller anar att någon är lite nere, då ska jag ordna. ta bort det. Med resutltat av att jag tynger ner mig själv. mer och mer... Jag sjunker ju för guds skull och jag måste komma upp. På riktigt.
Briggen Blue Bird
Ständigt trött. Ständigt denna apati! Vad gör man åt den? Hur försvinner den? Jag måste ut. Bort. Vill bara sälja lägenheten och säga upp mobilen, fly till stugan och stanna där i en evighet. Bara skriva och gå promenader.
Låta vinden blåsa bort all det onda inom mig.
Det känns så löjligt det här, psykisk ohälsa - vårt nya modeord. Drabbar alla åldrar. Jag är ju inte sån egentligen, låter inget nå mig. Men man kan tydligen brytas ner inifrån. Jag finns knappt längre, bara smulor kvar. Hur lagar man en trasig själ och brustna drömmar? Hur stärker man en människa som tappat allt. Jag vill bli mig själv, vara energi. Vet inte hur. Befarar att jag drabbats av vuxenheten - men så illa kan det väl inte vara?! Att vara vuxen menar jag. Jag vet inte åt vilket hålll jag ska vända mig. Vill jag ha hjälp? Hur påverkar den mig sen? Kommer jag kunna söka alla hjälp om jag fått springa hos hjärnskrynklare? Men viktigast av allt - finns det verkligen någon med de rätta verktygen att hjälpa mig? Jag lever knappast i någon illusion av verkligheten, i förnekelse eller självförebråelser. Jag har en bra familj, problem som alla andra. Det är ju inget märkvärdigt med mig. Känns bara ibland som att denna världen inte är bra för mig. Jag är för mjuk, jagf smälter. Vill så förtvivlat gärna vara hård, klara allt, men inom mig så vet jag hur det egentligen är. Jag kan inte ens vara ensam. Aldrig. Har jag ingen att älska, så tar jag substitut. Aldrig ensam. Aldrig. Då går jag under.
all världens jävelskap...
...o jag tar smällen...
Efter ett par veckors intesiva filande är nu åtminstone sovrummet i fas. Fattas bara att övriga rum och jag ska finna frid. Jag förstår inte vad som går fel och händer, men det är galet.
Jag har nog aldrig varit så klarsynt i mitt liv. Aldrig heller har jag gråtit så mycket.
Köpte säng i lördags, en avskyvärd vit färg, som jag var tvungen att måla om. Efter ett lager av den nya färgen så bröt jag samman - det såg ut som babybajs. Men så, efter myckt tårar och mera färg så blev resultatet faktiskt ganska bra.
Jag tycker om min nya säng. Helt ärligt så är jag löjligt glad för den.
Min vän J skickade en analys till mig. Via mail. (Fruktansvärt koncept det här med abstrakta meddelanden.) Han hade en hel del sanningar att komma med och återigen, blev min respons tårar. Tårar och ord. Han är fantastisk med sin klarsynthet och ärlighet. Utan honom vet jag ingen som kan vara s abrupt ärlig. Ingen annan vill ge det. Som om jag är ömtålig, mindre vetande eller helt enkelt oförmögen att hantera det. Jag tycker det blir så märkligt.
Varför inte bara vara konkret och koncis i kritiken eller samtalet?
I helgen såg jag en flicka som jag arbetat med 2 gånger. Hon gömde sig för mig. GÖMDE sig?! Är inte det ett märkligt beteende? Vanligtvis är jag ganska snabb på att plocka upp andra människors signaler eller stämningar - men det här var in absurdum. För såvitt jag vet har vårt samarbete fungerat friktionsfritt och jag tycker väl att, även om vi var i en håla, så borde vi bägge haft lika stor anledning att skämmas.
M tycker att jag ska låta det bero, men jag måste ju prata med henne. Har hon motsättningar vad gäller mig så är frågan om vi bör arbeta ihop? Men säger hon inget kan man inget ordna. Känner mitt ansvar som den äldre.
Hursomhelst så verkar jag visst ha ord kvar. Imorn ska jag därför plocka fram alla gamla projekt och påbörja Operation Avslutande. Mitt ord ska ta över och förgylla alla utfattiga liv och skänka glädje och medmänsklighet.