what happens in denmark stays in denmark
Helt galet! Johan kom till skaneland pa en dagsvisit o vi for over bron.
Öl o skitsnack o en avbokad tungpiercing. En helkvalll med andra ord...
Lag sen vaken in pa smatimmarna o pratade med P. Jag alskar att ha BB!
Det ger en helt ny dimension I var kontakt. Skrev pa papper hos maklaren ida,
efter att ha halsat pa parents in law.
De hade kopt ett underbart vackert armbad till mig nar de var ivag.
Jag blev sa stalld nar jag sag vad det var. Men jag alskar det. Ska alltid ha det pa mig. Det ar perfekt.
Utsokt o stilrent. Jag blev valdigt rord! P pratar mer och mer om att jag ska flytta nu, igar.
Vem vet vad som hander... Helt plotsligt ar min resa inte langre en nojestripp utan vi har en hel del att undersoka. Jag vet inte, men life is for living. Jag vill vara med honom.
Crazy old days
Helt ljuvligt! Hittade ett gammalt USB-kort hos mamma och pappa. Man kan dock fråga sig varför jag hade den här ursköna maken? Där måste väl finnas en anledning eller syfte?
Det gäller att se allvarlig och intellektuell ut tydligen...
Moraliskt dilemma och akuta samtal till mamma
I´m a sleepy bunny...
Åh detta kaos dessa ständiga känslokast och stormar och lugn och ledsamhet och glädje och alla all alkohol så man känner att man inte jag vet inte vet inte vad jag känner känner ingenting känner allt vill så himla gärna att allt blir bra och fint och underbart men det är det är så svårt ibland men ändå lätt jag förstår inte varför P måste var så så så hänsynslös bara håll om mig jag stannar jag kämpar vi kämpar allt är långsiktigt I´ve put my heart out there igen och igen och igen och det pulserar det slår för honom men jag får inte pressa inte prata inte vara jag bara vara tyst kan jag kan visste inte att jag kunde med alla missförstånd hur kan det bli så och jag blir så upprörd klart jag har pojkvän isn´t it obvious vad blev fel varför blev det så men klart att fulla människor har kanske mindre uppfattningsförmåga och jag borde inte bry mig men it breaks my heart för snart nog så står jag där vinkar adjö adieu till ett plan och sen börjar det allt kan vi orkar vi kan han kan jag lita på honom på mig
JA jag litar på mig for the first time så är det bergfast att jag kan inte vill inte funktionera på ensam hand inte finna någon annan för ingen annan kan fylla mitt liv min tid mina tankar göra mig lika galen eller lika glad som när du när han när DU höll mitt ansikte i dina händer höll och älskade och tyckte om och jag var lycklig och allt annat försvann det är du och jag and life throws some shit at us men så är det bit ihop bryt ihop lös det jobba inte runt problemet lös det det löser sig för vi hara varandra du och jag är ett vi du är du och jag är jag och vi får kämpa och jobba och kompromissa och älska men det gör inget för så är det jag är levande igen och jag vill jag måste har inget val förutom att lita visa tillit och bara ta en dag i taget hur man nu gör det det vet inte jag men jag måste får inte storma fram
det här kommer bli bra
-------------------------------------------------------------------------
Jag känner mig som om jag blivit helt dränerad på både mig själv och energi.
Jag älskar regn och tycker höstrusk är ljuvligt, men just nu gör det inget för mig. Jag är kall och förvirrad. Fryser, på alla sätt. Hur ska man veta..- hur ska man kunna..- hur löser jag det här? Det är bara så totalt uppochner och samtidigt kavlugnt. Mycket intressant tillstånd. Kommer jag att bli som min mor? Blir vi en yngre variant av mina älskade föräldrar; med en hustru som alltid stått bakom. Med en man som kräver total framgång, som brinner för sitt arbete men missar sina äldsta barns alla viktiga små steg. Kommer vi bli lika dysfuntionella och få barn som är totalt labila och okontrollerbara. Jag är som en kakafoni av känslor, eller som ett svart hål. Vad är skillnaden. Egentligen?
Är det här min framtid? Ett liv i delat ensamhet. Förvånansvärt avslappnande, men samtidigt så svårt. Hur löser man upp knutar man inte ser när han inte vågar släppa in. Mig.
Vi är alla speciella och konstiga. Måste man välja att göra det till del av sin identitet. Sitt varumärke. Sitt skydd. Allt tar tid och tid är en bristvara. Han pratar om en framtid i Dubai. Han pratar och jag nickar säger ja ja ja - jag följer dig. Givetvis. Överallt. Men till vilket pris? Jag är ingen nickedocka, jag är inte dum. Jag behöver utmaningar, ansvar, äventyr, trygghet och lugn. Men lita på honom? Lita? Jag kämpar för att vara öppen, jag berättar något jag fortfarande förnekar. Något som äcklar mig och förnedrar mig och får mig att känna mig så jävla värdelös. Han. Han som jag litar på vänder sig om och somnar. Jag är sviken. Besviken. Sårad och så liten på jorden. Ensam och frusen och rädd för att kasta mig ut igen. Jag vet inte. Kan jag? Jag som redan så väldigt ogärna tillämpar tllit gentemot andra människor... Jag... Det bara. Jag vet inte. Det känns så jävla fel att jag blir alldeles tom. Jag avskyr att vara tom. Känner jag inte så lever jag inte. Jag vill sparkas, jag vill slåss. Jag vill slå hårt tills det krasar. Skrika. Bara få ut det så det aldrig kommer igen. Aldrig mer. Aldrig mer. Aldrig. Mer. Aldrig.
"Skriv hans namn på en lapp"
Vad hjälper en lapp? Vad nytta gör en papersbit med ett namn på? Det handlar inte längre bara om mig. Beslutet är taget, saken utredd. Avslutad och lagd i ett arkiv. Det handlar inte bara om mig. Det hjälper inte längre. Vad är ett namn på en lapp? Glöm och göm och tänk inte mer. Bara. Låt det försvinna.
Dancing in the Moonlight
it´s gonna be a good day
Hade en lite omtumlande dag igår, som väl var blev uträtad. Mycket tack vare en del delikatesser och fina Stina...
Idag är alltså en superdag.
Jag har, sedan jag började kl 10, hunnit med följande :
irritera "supportrar"
knäppa näsor
ifrågasätta nyårsplanerna
lösa olösliga problem
fått en beundrare
läsa
Banaliteter når mig inte och jag ser fram emot kvällens hundkurs och nattens sällskap.
revolutionerande vardagsteorier...
Såg Marley & Jag ikväll. Jobbig film. Kanske inte den bästa B-filmen ever, men inte så illa. Tror mest jag blev berörd bara. Kände ett otvunget behov av att lägga mig hos Cliff efteråt och bara andas det jag älskar. Hans mjuka nos o mjuka öron och den konstiga svanstippen. Hans snarkningar och det faktum att han är en odåga. Han är verkligen min min min och jag vill att mina barn ska få uppleva honom. Jag vill att han ska få nosa på ett gosigt babyhuvud och veta att det är en ny minime som kommer att älska honom och fortsätta att berätta om alla hans upptåg när de blir vuxna. Grandistrion.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Läste precis kommentarerna till min senaste krönika. Kan inte låta bli att förundras över folks inskränkthet. Yudligen ska man inte ha en åsikt om man är ordförandens dotter. Vad hände med den egna individen? Är jag mindre värd som supporter för att min far jobbar med klubben? Skulle inte tro det. Jag har under hela uppväxttiden avskärmat mig från både klubben och sporten. När jag till slit valde så följde jag mitt hjärta. Sanning att säga så kan jag säekrligen ha blivit indoktrinerad, men det blir man väl av omgivningen också? Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta kommentarne från en såpass ointressant person, men visst kliar det lite i fingrarna. Har ett givet uppslag för nästa krönika. Tror dock att den skulle kräva en hel del grundarbete och taktik. Måste hitta bra paralleller att ta upp. Jag vill inte provocera, inte mer än vanligt, men jag vill vara FÖRSTÅDD. Vi får väl se hur det slutar.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Fick lite kvalitetstid igår, efter den stora festen i helgen. Det var mysigt. Känns jävligt spännande att träffa någon com man precis börjat lära känna och veta att, helt genuint, man är nöjd. Jag tror mycket väl det kan vara så att jag hittat vad jag söker. Det får väl tiden i sig självt utvisa, men det känns bra. Oväntat bra. Jag vet, de flesta går väl inte in i något med förutsättningen att vara otrogen eller att det bara är för en tid. Men! Men jag har inte känt såhär förut. Ingen jag träffat tidigare har varit som honom. För allt är nytt - och för första gången i mitt lilla liv så har jag blivit eftertraktad av ett antal killar som jag tidigare haft ett gott öga till. Eller fått. Men de lockar inte. Eller jo, de försöker locka, men jag känner inget. Nada. Inte ens en liten tanke att "bara..." Känns underbart bra.
Lite distans har väl ingen dött av?!
insomnia...
"Sömnlöshet är att tillfälligt eller mer varaktigt inte kunna, eller ha problem med att sova. Alternativt kan det också vara att sova oroligt och vakna alltför lätt. Inom psykiatrin kallas sömnlöshet för insomni, och det specifika syndrom som utmärks av sömnlöshet och som inte är en direkt följd av något annat hälsoproblem kallas för primär insomni." (http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6mnl%C3%B6shet)
Jag tror snarare jag lider av förvirring. Som kan ha utmynnat till en lättare form av Insomnia...
Vart är jag på väg? Vad är det jag vill? Nej - vill jag verkligen utsätta mig för det här?
Ja
fuck a duck
Jag är ett sånt skämt! Snackar en massa skit om vad jag vill och inte vill. Visst fan trivs jag med att vara ensam och komma i ordning - men jag vill egentligen bara bli kysst. Av en person. Bara en.
Plötsligt känner jag att det inte skulle vara så jobbigt att vänta - ett halvt liv eller så. En dag så kommer väl allt att utvisa sig - men idag så är det vinet som talar. Vinet och whiskyn. And anyhow - vem fan läser det här?!
Jag är ett freak och ett mähä. Kvällen spenderades med underbara människor och banala glädjeämnen. Big Mama is a star och E är a soulmate. Vi är störda, så in i helvete, men hon är så underbart nykär. Det känns fint att veta att jag kommer vara där en dag. Den dag kommer allt att vara annorlunda. DÅ kommer jag vara redo, mitt liv i ordning och alla bitar kommer på plats. Hemskt ett säga - men inga av mina gamla förhållande känns nära till hands any more. K var underbar, men kanske är det bara så att det "helt enkelt inte fungerade".
Inom mig finns ingen ledsamhet eller bitterhet - nu är han min vän.
Men jag förtjänar bättre. Jag vill ha någon som inte behöver kämpa för mig eller ansträga sig. kärlek är ett livslångt arbete - visst - men det ska öven vara enkelt. Ointagligt. Oöverstigligt. Unikt.
Tills dess, så lever jag
Tant Hanna o hennes underbara lilla Oliv
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hur kan det vara så att när jag är bakis, så är jag så ensam! All denna energi, till ingen nytta. Jag vill spela fotboll eller leka för att sedan kunna krypa ner i sängen eller soffan och se film. Bara chilla. Bara vara. Prata, fast det känns som att jag tappat alla ord. Vara med någon som kan stimulera min hjärna och få ur mig alla snilleblixtar och insikter. Mina vänner är toppen (Men ibland vill jag ha lite man...)
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Idag har jag:
Suttit i parken och kollat hundarna, men mest Cam och E som visade olika löpstilar.
Försökt få ihop ett fotbollslag. Det misslyckades fatalt.
Gått/Joggat/Rushat.
Inte vågat gå fram till en kille (med fotboll) och fråga om jag fick vara med.
Hjälpt E med bokhyllor och annat. Resultat-Förträffligt.
Dansat igenom hela stan (in a tha car) till I Like The Way You Move
Träffat en gammal klasskompis i mitt trapphus.
Nu tänker jag njuta något alldeles av mitt underbara hem.
Det är mitt mitt mitt och det är städat och organiserat. Kanske att jag äntligen börjar få ordning på huvudet. Vem vet?!
Say What?
Tie Me Softly
Fuck Me Hard
FO SURE!
"Låt mig vara! Det är slut. Du o jag funkar inte. Kom över det. Du har ju E nu. But I will always cherish our memories. "
Störda Lilla Flickan: 1. Rysliga R: 0
tasty secrets in the dark...
Mitt i all min skit har jag fått ett glatt besked; jag är antagen. Inte intagen (syster yster) eller anhållen (mamma) - utan alldeles ljuvligt underbart fantastiskt skönt antagen. Jag ligger i antagen-högen hos en administratör som inte bryr sig ett skit om mitt namn eller annat! Det sista J.S sa till mig i telefonen var - "Vi ses till hösten". Jag har nog aldrig känt så här för att gå tillbaka till skolan efter sommaren...
Att jag fick fira med E o Krikelin ( Something old, Something New...) Det är som att knyta samman säcken. På alla sätt! Jag känner bara en sån enorm lättnad och tacksamhet över hur saker och ting utvecklat sig. Hur det än ser ut till hösten, så är jag i alla fall litet närmre mitt mål och min dröm. Det händer verkligen!
generation fett...
Hur kan det vara så att så många olika människor har samma ideal, målbild, när vi är så olika?! Det är en helt galen industri - and it´s a never ending story.
Jag vill inte bry mig. Jag vill inte att den jag lever med bedömer mig utifrån andras utseende. Jag vill att mina framtida barn ska känna sig fina, varje dag och aldrig vara berörda.
Men just nu, här och nu -så vill jag att mina syskonbarn alltid ska känna sig som de guldkorn de är.
De ska aldrig jämföra sig med andra eller tvivla på sig själva. De är underbara, vackra och alldeles unika.
Jag har en nära vän som pga sin sjukdom och medicinering gått upp nästan sin dubbla storlek. Gudarna ska veta att hon är vacker. Alltid. En dag kommer hon ha gått ner till mindre storlek igen och då kommer det kännas ovant. Människan är ett vanedjur. Flockdjur. Djur.
Thank God for friends
ännu en dag
Vid lunch gick vi en runda, hela Grandistrion. Killarna busade som galna och det var härligt att se. Nelson tog sig ett dopp i den sörjiga dammen och jag sprang efter och drog tag i honom. Det lilla bäret trampade bara runt i det slemmiga vattnet, men kom upp med ett plopp. Nu vet vi att han kan simma i alla fall!
Kanske att han löst det själv, men jag avskyr de där dammarna. Minns när Cliff gick igenom isen på juldagen.
Jag trodde att han aldrig skulle komma upp. Jag har nod aldrig reagerat så instinktivt förut. Jag var livrädd att isen inte skulle hålla för mig heller, men jag kröp och fick tag i hans halsband. Som väl var hade han fått upp framtassarna ovanför isen. Makalös hund. Helt oskadd och totalt obekymrad. Jag själv var en mycket liten människa.
Nu ligger han i sängen och tittar ut på regnet. Mitt bär...
Han är så fin!
I´m gonna hit you hard...
Jag vetefan hur jag ska göra, för jag vill inte att M ska känna fel. Men hur förklarar man logiken i en sårad själ, ett brustet hjärta och en hjärna som för länge sedan gav upp normen...
Jag tycker att det är så svårt, så svårt att gråta. Jag är inte van. Men det kommer så ofta nuförtiden. Överallt. Hela tiden.
Mitt liv känns ibland som ett jävla skämt.
Jag är tydligen inte värd att kämpa för. Jag som person är inte värd att värna om, mitt sällskap inte tillräckligt intresant.
Jag har tömt mitt konto och fyllt min depå - det finns inte plats för det längre. Jag är 23 och jag får ständigt höra att det inte är en ålder - nähä? Men vadfan är det då? Det handlar väl inte om siffran, utan vad som finns bakom?! Och jag kan lova att om några kritiker vill gå ett par mil i mina skor så kanske de inser att jag är en mycket gammal 23-åring.
Livet är för kort för billig fylla och brist på glamour. Det kan åtgärdas. Men den jävla sorgen som drar i mig, som jag bara vill få ut, den är desto svårare att omarbeta. Jag vill bara få vara lycklig. Som jag är, ibland. Vissa stunder. när jag glömmer allt och stannar upp. Innan det kommer smygandes över mig igen. Vilket jävla monster jag lever i.
Bäst av allt; Inte en jävel vet. Ibland känns det som att en blogg är mer anonymt och mer säkert än vad en dagbok i ett kassaskåp nånsin kan bli. Med en knapptryck är allt borta. Alla ord. All misär. All skit jag sprider.
Fuck it all. Ge mig mitt liv åter. Mitt liv och min glädje. Hur jävligt känns det inte när man efter träningen, på avslappningen, hör en röst säga "Tänk på nånting som gör dig glad och lycklig"..- och allt jag får upp i skallen är svart. Ett hål som bara drar ur mig min energi. Men jag ska fylla den jäveln med glädje och värme och kärlek. Aldrig mer så här lågt. Aldrig. Det är för fan patetiskt.
peppar peppar...
Om inte annat så tror och hoppas jag på en härlig säsong men många bra matcher och vältrimmade lag.
no more...
Jag är inte dum, jag är realist och ytterst logisk.
Mitt liv är inte över, vi kände väl bägge att saker och ting var utom vår hjälp. Kanske. Jag vet inte. Bara mera ord. Sanning att säga så är jag en svår människa att leva med.
Men jag lider med mig själv över det enkla faktum att jag nu måste börja om. Jag satsade allt, ALLT, mitt hopp och min framtidstro på oss. På honom. Nu måste jag börja om. Gå tillbaka till ickekänslan och en dag kanske finna det igen.
Men jag är så kolossalt rädd att det kommer kännas märkligt då Smutsigt och använt.
Jag vet att min vän Jesper i det här läget skakat på huvudet och skrattat åt mig; jag inser även jag att jag ännu är ung och kommer bli sårad fler gånger. Men jag har levt ett så långt liv... Vi hade det ändå bra. Varför kunde vi inte nöjt oss med mindre? Tids nog hade vi tröttnat på varandra och levt som vänner istället. Jag kan inte låta bli att vara lite sorgsen över de barn vi aldrig kommer få - de hade varit fantastiska. Intelligenta och vackra. En oerfekt genkomposition.
definitioner per MFF (grova generaliseringar)
Ung som jag är så minns jag ändå den enorma lycka o glädje som fanns under säsongen -03, men framförallt -04. Vi hade flow och ett gäng riktigt ihopaspelade pojkar som kämpade tillsammans.
Efter det har jag upplevt det som en viss obalans i den svenska elitfotbollen, rent generellt. Kontinuiteten efterfrågas och saknas. Pengarna drar och klubbkänslan försvinner. Helt plötsligt har det blivit en form av elitistiskt dagis där alla vill visa upp sig själva och sina konster, men på vägen försvinner fokus på övriga 10 spelare på plan. I en sport som blev definitiv tack vare de engelska skolorna, som ett sätt att forma unga gentlemän, så vill jag nog tyvärr påstå att vi idag mist grundbulten.
Idag har vi 11 spelare på plan som alla har sina egna mål och drömmar; de unga drömmar utåt, bortåt, uppåt. De, i sammanhanget, lite äldre, funderar på framtiden - hur länge vill jag spela, hur länge orkar kroppen. Vad göra sen? De som befinner sig i mellanåldern funderar på om man kanske ska ta den där chansen i utlandet, innan det blir för sent.
Vad jag söker påvisa är att individualismen till viss mån tagit över lagspelet och det är där, mina damer o herrar, jag tror att vi måste höja nivån. Vi behöver spelare som blöder för laget, liksom vi blöder för dem på plan. Mitt hjärta är ljusblått och det brister av förtvivlan när vi trampar runt utan resultat. Många matcher i år förtjänade vi att peta in kulan, men i en del fall fick man skämmas av tacksamhet för att vi åtminstone spelade lika.
Men det är inte bara på planen det har skett en stor förändring de senaste åren. Även på läktaren upplever jag en ny stämning. En hårdare, mer rå ton. Kompromisslös. Förut hände det väldigt sällan att folk gick hem innan matchen var slut, nu kan de vallfärda ut (buandes!) i besvikelse eller frustration.
I min värld är det inte att vara sann supporter, men det är ju min högst personliga åsikt.
Jag tänker bara på en gammal MFF t-shirt som min mamma hade på sig i min barndoms städdagar
Älska mig som mest
När jag förtjänar det som minst
Det är då jag behöver det
Som mest
Det har varit en lång väg innan jag erkände hur mycket MFF faktiskt betyder för mig.
Om man föds in i något (som minsta barnet och mycket envis) kan man ibland ta omvägar för att nå sin slutdestinatiion.
Men här är vi nu och jag är så trött på alla diskussioner som förekommer, baserade på lösa fakta och antagande. En fotbollsspelare är alltid i det främsta lagspelare och utan att känna viss anknytning för sin spelklubb så är jag tveksam till om total framgång är möjlig. Jag tror på team-building. Skicka ut pojkarna med ett 20-mannatält i skogen. Låt dem vandra, bära, bli hungriga och tvingas kompromissa.
I slutändan så är det liksom i livet, man väljer inte sina medarbetare på arbetsplatsen/utbildningen, men man jobbar för samma mål. Inom lagsport är det av yttersta vikt att man lär sig att handskas med varandra. Man måste finna en ömsesidig respekt och förståelse för varandra inom laget. För det är inte styrelsen som står ute på plan när domaren blåser igång. Inte heller är det tränaren. Där är det upp till laget.
Styrelsen är egentligen ett gäng glada entusiaster som offrar mer tid och energi på en klubb, än de någonsin kan få tillbaka. Styrelsen offrar familjen för att representera laget och stötta spelarna. De sköter kontakter och administration och ekonomi. De för ett ytterst otacksamt jobb i kulisserna och det är enbart vid kritik de förs fram.
Klubben har en hel logistikavdelning runt sig som sköter allt. Även de har genuint intresse för sin klubb. Ska inte de få känna sig stolta över det lag de arbetar för och med? Ska de behöva få samtal från upprörda sponsorer och supportrar som är missnöjda över de sportsliga resultaten?
Jag tror att spelarna behöver bli medvetna om vad som sker. Skicka samtalen till dem, låt dem få veta hur det är att bli uppringd och utskälld på sin arbetsplats, för att någon annan fått sina förhoppningar grusade.
Fotboll är mer än huruvida spelare A tänker komma på träningen om han inte får lika hög lön som spelare B.
Fotboll är en dröm, ett åtagande och ett ansvar.
Men framförallt så ska den vara glädje. Genuin spelglädje.
popcorn
"ena dagen står man i ett rum fyllt av främmande människor som man inte känner. nästa dag står man i ett rum fyllt av människor man kommer att sakna och på något sätt har det hunnit passera 3 år på de 2 dagarna."
nu vänner, minns att jag saknar er :
Amanda - för ditt överlägsna intellekt och din självklara ignornas mot alla normer
Carina - för din talang, din godhet och det faktum att du är tysk
Erik - för att du ville leka med mig, för din coolhet och för din personlighet
Mini - äh, screw you; du vet allt ändå. love
ni andra människor som jag levde med i min uppväxt, ni finns alltid där. fragment av minnen.
tack för att ni skrattade åt mig, med mig. tack för att ni inte visste hur illa ni kunde göra mig, hur naiv jag är och hur djupt ni nådde. era ord. era tankar.
Kattvakt
K och jag passar två underbart vackra Burma-katter.
Idag har jag bara behövt hämta den ena 3 gånger, från följande ställen:
a) under gardinen i vardagsrummet
b) under min vinterkappa i garderoben i hallen
c) under sängen. Längst in
Vårt hem i all ära, men jag önskar mig en W-in closet. O en stor korg till min vovve to be... För förr eller senare så kommer min C***f hem och då måste han ha en fin sovplats. Min knipsade man.
Vad vill jag egentligen. Bara säga att jag finns.
Jag ångrar ingenting
munsår
Just idag är jag glad att min karriär inom det militära är över. Risken finns nämligen att om jag visat mig bland andra idag så hade jag satts i ett bergrum direkt tlls jag ruttnade bort.
Jag ser ut som om ett helt kärnkraftverk exploderat i ansiktet på mig, med inriktning på min läpp. Det är skit, för jag det gör ont. Jag menar, riktigt ont. Det liksom spänner i hela ansiktet. Inte helt uppmuntrande.
Framförallt så lider vi av pussbrist - både jag och K. Läkaren säger : nej nej nej.
Det är, mest synd om mig - i hela världen.
Ibland gör det så ont att jag tror jag ska försvinna i tomma intet av all smärta