madisons

Nelson o Cliff håller tempot uppe; konstant...
De har packat upp leksakslådan 36 gånger idag och jag somnade av utmattning... Vaknade på soffan framför Red Dragon av att 2 hundar snarkade i kapp. Ganska mysigt... 

Vart iväg o kollade brottning igår. Jag är imponerad över mig själv!
Jag går verkligen in för alla flickvänssysslorna. Stenhårt. Borde egentligen få någon sorts medalj. I alla fall en brosch att ha på bluskragen (hello again dear 50´s)
 Men det var en mycket intressant upplevelse... Svettigt utan guds like. Cliff tyckte det var spännande ända tills rutan in i träningssalen immade igen och han inte hittade sin polare längre...
När han började gny efter my loverboy så tyckte jag att det var läge att bryta...

Åker till my peace på torsdag kväll. Längtar efter att få sitta på piren, läsa en bok och gå långa runda i reservatet. Kanske åka in en runda till Torekov... Ladda lite batterier och överväga alternativen. För vart tar man vägen om man inte vet varthän man ska vända sig? Jag vet att valet av utbildning inte behöver vara graverande eller livsavgörande men jag vill inte lägga ner mer tid på ingenting...
Jag vill bara veta att jag är på väg någonstans, känna att mitt (vårt) liv kan ta fart och att jag kan bärja planera igen. Planera för framtiden. Den längre fram. Den med de livsomvälvande besluten; barn, båt, resor och gemensamt hem. 
Åtminstone känna att jag faktiskt utför något betydelsefullt. Inte bara passar hundar och städar...

Ung som jag är så minns jag ändå den enorma lycka o glädje som fanns under säsongen -03, men framförallt -04. Vi hade flow och ett gäng riktigt ihopaspelade pojkar som kämpade tillsammans.

Efter det har jag upplevt det som en viss obalans i den svenska elitfotbollen, rent generellt. Kontinuiteten efterfrågas och saknas. Pengarna drar och klubbkänslan försvinner. Helt plötsligt har det blivit en form av elitistiskt dagis där alla vill visa upp sig själva och sina konster, men på vägen försvinner fokus på övriga 10 spelare på plan. I en sport som blev definitiv tack vare de engelska skolorna, som ett sätt att forma unga gentlemän, så vill jag nog tyvärr påstå att vi idag mist grundbulten.

Idag har vi 11 spelare på plan som alla har sina egna mål och drömmar; de unga drömmar utåt, bortåt, uppåt. De, i sammanhanget, lite äldre, funderar på framtiden - hur länge vill jag spela, hur länge orkar kroppen. Vad göra sen? De som befinner sig i mellanåldern funderar på om man kanske ska ta den där chansen i utlandet, innan det blir för sent.

Vad jag söker påvisa är att individualismen till viss mån tagit över lagspelet och det är där, mina damer o herrar, jag tror att vi måste höja nivån. Vi behöver spelare som blöder för laget, liksom vi blöder för dem på plan. Mitt hjärta är ljusblått och det brister av förtvivlan när vi trampar runt utan resultat. Många matcher i år förtjänade vi att peta in kulan, men i en del fall fick man skämmas av tacksamhet för att vi åtminstone spelade lika.

Men det är inte bara på planen det har skett en stor förändring de senaste åren. Även på läktaren upplever jag en ny stämning. En hårdare, mer rå ton. Kompromisslös. Förut hände det väldigt sällan att folk gick hem innan matchen var slut, nu kan de vallfärda ut (buandes!) i besvikelse eller frustration.
I min värld är det inte att vara sann supporter, men det är ju min högst personliga åsikt.
Jag tänker bara på en gammal MFF t-shirt som min mamma hade på sig i min barndoms städdagar

Älska mig som mest
När jag förtjänar det som minst
Det är då jag behöver det
Som mest

Det har varit en lång väg innan jag erkände hur mycket MFF faktiskt betyder för mig.
Om man föds in i något (som minsta barnet och mycket envis) kan man ibland ta omvägar för att nå sin slutdestinatiion.

Men här är vi nu och jag är så trött på alla diskussioner som förekommer, baserade på lösa fakta och antagande. En fotbollsspelare är alltid i det främsta lagspelare och utan att känna viss anknytning för sin spelklubb så är jag tveksam till om total framgång är möjlig. Jag tror på team-building. Skicka ut pojkarna med ett 20-mannatält i skogen. Låt dem vandra, bära, bli hungriga och tvingas kompromissa.

I slutändan så är det liksom i livet, man väljer inte sina medarbetare på arbetsplatsen/utbildningen, men man jobbar för samma mål. Inom lagsport är det av yttersta vikt att man lär sig att handskas med varandra. Man måste finna en ömsesidig respekt och förståelse för varandra inom laget. För det är inte styrelsen som står ute på plan när domaren blåser igång. Inte heller är det tränaren. Där är det upp till laget.

Styrelsen är egentligen ett gäng glada entusiaster som offrar mer tid och energi på en klubb, än de någonsin kan få tillbaka. Styrelsen offrar familjen för att representera laget och stötta spelarna. De sköter kontakter och administration och ekonomi. De för ett ytterst otacksamt jobb i kulisserna och det är enbart vid kritik de förs fram.
Klubben har en hel logistikavdelning runt sig som sköter allt. Även de har genuint intresse för sin klubb. Ska inte de få känna sig stolta över det lag de arbetar för och med? Ska de behöva få samtal från upprörda sponsorer och supportrar som är missnöjda över de sportsliga resultaten?
Jag tror att spelarna behöver bli medvetna om vad som sker. Skicka samtalen till dem, låt dem få veta hur det är att bli uppringd och utskälld på sin arbetsplats, för att någon annan fått sina förhoppningar grusade.

Fotboll är mer än huruvida spelare A tänker komma på träningen om han inte får lika hög lön som spelare B.
Fotboll är en dröm, ett åtagande och ett ansvar.
Men framförallt så ska den vara glädje. Genuin spelglädje.