madisons

Så nu sitter jag och kollar lägenheter..-igen. Ska det aldrig ta slut? Detta kringflackande? Min långsiktiga investering då? Den flög bort med vinden. Den och tron på framtid kärlek och allt vad det innebar. Ibland är man ung. Eller bara naiv. Som jag kämpade. Som jag satsade. Over and over. Långt efter att det var slut. Jag vet inte om det är någon sjuk form av negativitet som lever kvar i mitt hem, eller minnen av vad som gick fel.
Jag älskar min lägenhet - men jag trivs inte. Om jag sedan har en low så blir det än värre. Då städar jag inte, plockar inte undan och huset är överbelamrat med tvätt. Som för att straffa mig själv och påminna mig om att inte lita på någon igen. Inte satsa. Inte spendera. Mina pengar rinner som sand mellan händerna, men det är bara... Ingenting. Allt. Klart jag inte trodde jag skulle hamna i den situationen och kanske var det bara ett stort missförstånd. Men det var för stort för mig. Det drar upp för mycket gammalt.

Som gammelpälsen. Jag har funderat och funderat och känner mig så jävla dum att jag var så blind för alla de där år sedan. Klart han var inblandad. Fingeravtryck FINGERAVTRYCK fröken. Kroppens stämpel. Allt som var så oförklarligt, alla små kommentarer, den desperata önskan om att vara mer, att vara något. Jag var bara en symbol, en staty och så jävla nära att knäckas helt. Men den här bruden går inte på knä så lätt. No way in hell. Allt är avklarat; slut. Om jag orkar så ska jag spotta på hans grav den dagen jag har tillfälle. För mycket sagt? Kanske inte. Varför hålla igen? Jag är fullkomligt lugn nu och helt uppriktig. Han spottade på mig under så lång tid. Förnedrade mig och min familj. Principfall som jag är världens ofog, men ibland nödvändiga.

Vad bryr väl sig en verklighetsfrånvänd person som jag? EN dag ska världen knäböja för mina fötter, hylla mina ord och min kvicktänkthet. Jag ska omfamna mina medmänniskor, orättvisor ska försvinna och alla människor ska vara vänner och gynnsamma. Ingen jävla avundsjuka, inget CSN som krånglar. Champagne och ostron åt folket! Skölj ner med friskt, porlande vatten. Alla ska ha skydd mot sol, blåst, kyla och regn. Inga våldsmän eller kriminella vandrar längs våra gator. Familjer får leva ihopa och alla djur har ett hem. Barnen skrattar, gräset är grönt och snön gnistrande vit. Gamla människor lider inte vid livets slut utan vandrar bara iväg - hand i hand med sin livspartner tills de upplöses som i dimma. Ingen smärta, ingen sorg.

En dag ska jag knäböja inför världen och skänka den mina ord och mina drömmar.

Är i stugan med E och Krikelin. Efter lite vin, matförberedelse och massa skitsnack så sa vi att vi skulle ta ut busdjuren. Precis komna genom grinden ser Cliff en annan utmananande jycke och drar iväg - varpå hela min högra hands knogar fläks upp mot grindstolpen. Stabila fröken håller på att svimma och blir akut illamående. Nu är alltså girlsen ute med hundarna, jag har fått ligga med benen högt och försökt plåstra om handen med dinosaurieplåster. Det värker och svider nåt förbannat. Ser inte helt bra ut - för att inte tala om min spegelbild. Helt plötsligt får askgrå en ny innebörd för mig... Får ta och ordna med maten istället!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett par timmar senare och note to my self; youtuba Chistian+lejon. Jag och Krikelin satt i varsin ände av soffan och stortjöt när vi såg klippet. Bakgrundshistorien är fantastisk.

Men kvällen fortlöper väl. Litet och opretentiöst. Vi är nog alla till mans lite trötta. Vi har ett absolut enormt utbud av vin och sprit, men har knappt tagit oss igenom fördrinkarna. Maten var det som vanligt mycket av, men inte lika onyttig som vanligt. Jag kan inte - vill inte - få problem igen.

Man kan väl säga i korta ordalag att hälften av mina tårar egentligen var pga något annat. Någon annan. efterverkan av en chock. Saknad. Pick and choose.

82 dagar till lille julafton.

Nu har jag varit sjuk i över en vecka. I´ve had enough. Get off my back. Tar det aldrig slut? Hur mycket ska kroppen brytas ner innan den här förkylningen släpper mig? Jag känner mig som en trojansk häst som bär runt på ett virus som bara väntar på att släppas lös. NÄR?! Var? Snälla söta rara... Låt mig slippa den här hostan, låt mig bara få bli frisk! ÄR det för mycket begärt? Jag känner mig...pas de bien...