El Clasico - och allt jag tänker på är Lussebullar
Jag sitter med min lilla lilla TV på i andra änden av vardagsrummet och försöker skrapa ihop tillräckligt med mod för att börja plugga till morgondagens tenta. Jag kan ju utan tvivel påstå att det finns tusen saker jag hellre velat göra. Däribland rensa vasken... Antar att det handlar om att jag VILL ha alla (tillräckligt med) rätt och få mina betyg. Det har varit litet utav ett aber på senaste tiden att få ihop saker och ting och det hade varit skönt att avrunda med lite poäng i botten åtminstone.
Men jag vet inte.
Igår kväll var jag hos C på glöggeri. Sjukt mysigt. O massa lussebullar. Jag åt 3 (5) st. Har tänkt på dem hela dagen... Vi har dessutom börjat planera för vår mycket gemensamma 24-årsfest. Eller blir det 48-årsfest?
Sov 4h inatt. Skjutsade hit och dit (nej, jag har inte blivit bättre på att säga nej).
Hamnade i Lund där vi knarkade och söp oss fulla, innan allt urartade till en enorm gyttjebrottning i regnet där folk slet varandra i håret och grät och skrattade om vartannat... Eller inte.
Vi youtubade "Jeff Vader" och sen såg vi "Ouch" med Pablo Francisco. Lite mindre dramatik.
Sen sov jag i en röd IKEA-soffa som var cirka 80 cm för kort.
Upp imorse och ut till mamma och pappa. Hämta Cliff, ut med Bobby, tömköra Chappe. Lilleman går så fint! Han tycker verkligen om att få jobba. Vi testade allihopa, pappa fick stilpoäng för höga knän i travet. Jag och mamma skrattade hysteriskt. Vilket ekipage! Tänka sig min papps komma travandes bakom en Shetlandsponny... Underbart! Sen rymde givetvis hästjäveln för mig. Men det var odramatiskt och snart var han inne i hagen - som sig bör om man är en liten ponny!
Men hallå!?
Snälla någon - förklara för mig varför man vill låna kläder där man tränar? Jag vill inte ens låna badrock när jag är på spa eller ta på mig hotelltofflor om de inte kommer med ett handskrivet intyg från högsta hönset att de är handsydda och handpackade av nunnor i Tibet. Så varför ta på sig något som ma inte vet hur många som har svettats i?! Det skulle vara som att bädda i gästrummet med lakan man haft sex i.
Skrämmande.
Session and conclusion
Jag utstrålar sorg. Jag är en sorgsen person som byter ämne när det blir ohanterbart. Jag är en mamma-diplomatisk person som inte kan vara otrevlig. Jag står till hands för alla andra, men blir så JÄVLA ledsen när ingen bryr sig om mina behov. Som jag fick förklarat för mig idag, så blir jag behandlad som en mamma. En person som man bara kan köra över. EN person som alltid ställer upp, alltid finns tillhands och som tar ansvar för allt runtom. Inte så konstigt att det är jag som styr upp och håller ihopa kontakter I´ve had enough. Jag ska ta mig ur det här, på ett eller annat sätt. Jag ska komma i kontakt och erkänna även mina irrationella känslor.
tired
Concerns about a life. That's what I would round up my part-time-present life as. I want to run and hide and I know the perfect getaway where no-one would find me and I'd die alone. But that's just miserable. I'm on a lovely diet and I think I've gained about half a ton since I started yesterday. Life just doesn't go my way at the moment. I feel like a stick in a hippos skin. I'm just not ment or used to be - fat. Bad day bad mood bad temper. Bad weather and oh so stressed.
And then there was food
Jag har förätit mig, hela helgen. Mat i alla dess former och i bannlysta mängder har florerat i mitt hem. Nyttig mat, förvisso,men även en och annan juldrink har slunkit ner. Nätverkade lite under lördagskvällen. Jag börjar bli mer och mer som min man, fast lite mera påflugen och in-their-fces. Anyhow. Det är så jag jobbar. Min vän från galan har jobbat, jobbat, jobbat och inte alls haft tid med mig.
På tisdag har jag möte med skolan för att kunna knyta ihop säcken på ett någorlunda vettigt vis. Imorgon åker Sanna, tyvärr. Det har varit helt underbart att ha henne här. Få tankarna på annat. Cliff har också uppskattat det. Långpromenader och utflykter är mumma för en liten vovve. Han har numera en given plats i sängen. Jag vet att det kanske är fel men när jag åker... Rent egoistiskt vill jag ha honom nära. Det är den enda biten jag inte kan acceptera med min flytt. Att han kanske inte kan åka med.
Hakuna Matata.
request for peace
Jag vill känna inspiration! Jag vill vara intelligent, kvick, het som magma. Jag vill stråla, skina, klara allt.
Jag älskar att åka till London för lunch med Philippe och att dansa på borden en måndag. jag vill bara vara mig själv, utan gränser och absolutely insane. Stundtals känner jag mig så låst, fast och jag är rädd.
Jag är ung. P är ung. Vad fan? Vad gör vi om det inte funkar?!
Allt vin och samtalen igår gjorde mig rädd. Jag vill klara det här. Jag vill inte tänka på andra saker.
Jag vill leva monogamt med en man jag älskar och dyrkar och kan se som min framtida livspartner. Jag är där nu. Inget annat spelar roll.
It should have been me
Varför är kommunikation så nedrans svårt?! Det kan väl inte sitta så långt inne att faktiskt kläcka ur sig vad man tycker eller tänker - INNAN det blir en monsterstor sak av det hela?!
Jag skulle varit i Qatar nu. Jag skulle ha varit på min egen hemmaplan och omgärdad av det jag vet och känner till, den världen jag kan.
Det måste vara så bekvämt att alltid vända på allting - då behöver man aldrig ta emot kritik. Varför ska jag ha mer än vanligt med dåligt samvete för att jag vill klargöra mina känslor. Det är så enkelt när man aldrig tar hänsyn. Jag är en hård och offensiv person, jag gör mina egna vägar - bygger nya världsdelar om det behövs. Jag behöver inga whatnots eller lowlifes i mitt liv. Så varför ska han ta så jäkla illa upp för allting?! Varför är det jag som ska buga och bocka och avvakta. Hell no. Ain´t gonna happen. Det här är livet, face it.
fotbollsgalan
Tusen saker börjar lagga sig nu och då händer det - det som inte får hända... Magont. Givetvis!
Bara mig det händer. Ingen är förvånad.
Allt havererade i förmiddags och jag var så himla - arg. Datorn gav upp, så jag gick och köpte en ny på Kullander & Kullander (loving it). So far so good. Sen brakade helvetet löst, när jag skulle ordna med internet. Resultat?
4 samtal till comhem och numera varken internet eller hemtelefoni.
Jag ville att de skulle skicka en bestämd man med klara skills inom teknik; men icke.
Till råga på allt upptäckte jag - då jag höll på att dö av hunger - att under någon av visningarna så har spekulanterna dragit sönder fästet på en låda i köket. En sådan som bara är där för prydnad.
Firade far igår och sedan på kvällen så hade vi The Big Talk. Jag dribblade bort mig själv i ren panik - men det var bra ändå. Inga tårar, inga skrik. Fantastiskt!
Idag fick vi desto bättre besked vad gäller pitty-patty-pets. Ingen karantän! Vilket innebär att om vi bara hittar boende så kommer Cliff bli en berest pupp-pupp.