madisons

Nu är det plötsligt mindre än 3 veckor tills jag åker. Mindre än 3 veckor tills jag får smeka en älskad kind och sova nära. Mindre än 3 veckor tills P ska introducera mig för Dubai och försöka sälja in hela konceptet. Jag vet inte varför. Jag är redo. Jag skulle kunna dra vilken dag som helst om jag bara visste att där fanns plats för mig och Cliff. Ett ordnat boende. Ett faktiskt boende. Det är så mycket små små saker som kanske egentligen är löjliga - men helt självklara. Jag är kanske en idiot som involverar mig själv så mycket efter så kort tid. Men jag har gått på nitar och velat för mycket. Av fel anledning. På fel sätt. P och jag känns så självklart, så rätt. Om jag får spendera varje dag, till den sista, med honom... Ja, då hade jag varit rätt nöjd. Han läser mig. Han tror att han själv är mystisk och komplex, men det är han inte. Han är tydlig och öppen och ljuvlig. Givetvis finns det en hel del läskigheter, som alltid i ett nytt förhållande. Men det är värt det. Det har varit värt det från början... Min hopplösa tro att jag skulle kunna undvika denna man... Nåja, det gick väl inte riktigt som jag trodde.

Men hur ofta snubblar man över någon som man är avslappnad? Någon som man tittar på och tänker att "Om jag aldrig mer vaknar bredvid en annan man, så är jag fullkomligt lycklig." Hur ofta hittar man någon som kan ge en allt man sökt - någon som uppfyller alla ens önskningar och krav? Någon som man vill utvecklas med. Satsa på. Leva med. Någon vars barn man vill ha? Någon som man vill göra allt det med - på riktigt. Inte bara hormoner eller "hur det ska vara". För första gången vill jag ha barn med någon - inte bara ha barn.  

----------------------------------------------------------------------------------

Jag vet för övrigt inte vad jag tycker om Rosa Bandet - månad. Jag kan inte hjälpa det, men någonstans så är det som ett hån. Ett ynka rosa band på kragen ger oss inte någon tillbaka. Jag testade allt när Ing-Britt var sjuk. Band, donationer, böner... Inget hjälpte. Hon är lika ofrånkomligt borta och ibland tänker jag på hur snabbt en människas liv förpassas till minnen. Vad blir det av det de hade i livet? Min moster var underbar. En färgglad kvinna. Mångfacetterad. Hon hade sina dagar, men att få sluta så... Jag är så stolt över henne. Att hon lyckades kämpa in i det sista. Att hon höll igång. Att hon väntade på mig och lyssnade på allt jag ville säga. Varför är man så dålig på att ta tillvara på dagarna som går? Varför skulle det behöva gå till en dödsbädd innan jag talade om för henne hur mycket jag älskar henne? Det är inga svåra ord. Inget ansträngande att säga. Jag minns inget av min hemresa från det att vi stod på Heathrow tills att jag och mamma satt hos Ing-Britt och höll hennes hand. "Inte än inte än inte än". 

Alla dessa begravningar:
Pålle
Mormor
Ing-Britt

Alla som lämnat oss. 

Konstigt egentligen att jag tänker på det här. Att sorg och lycka går hand i hand. Livet är bitterljuvt.