madisons

Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Sorgens fem steg.
Jag vet inte om jag nånsin kommer att komma till acceptans. I vissa avseenden känns det bara helt jävla outrageous. Som ett nederlag. Accepterar jag så har inget annat spelat roll. Allt varit förgäves.
All idioti. All smärta. Jag föredrar att glömma. One step ahead. Leva i vardagen och se framåt. Planera framåt.

Idag har inte varit en helt bra dag. Idag har det varit extra jobbigt att ha P i Dubai.
Det värsta är att jag inte ens har vett att skämmas - han har varit borta mindre än en vecka. Det är så lång tid kvar. Jag känner mig som om jag vandrar runt i Limbo. Så enkelt det är att inte känna när avståndet är så stort. Så lätt det hade varit att göra slut, ta slut på all agony och väntan. Bara leva vidare liksom. Never look back. På ett sjukt sätt så önskar jag att det kunde vara så. Att jag fortfarande kunde... Tro på. Jag vet inte. Att jag aldrig kommer hitta rätt. Att ingen spelar roll. Men nu är jag inte där. Känner inte så. Jag har aldrig känt mig så kompatibel och välmatchad som nu. Mitt i alla baby-steps så bekymrar jag mig för framtiden.
Var fan ska jag göra av Cliff när jag flyttar till Dubai? Om där inte finns trottoarer - var ska vi promenera? Vad gör jag under högsommaren när det är för varmt för att existera? Hur ska jag kunna lämna honom bakom mig? I sverige? Inte kan han bo på pensionat tills vidare? Han måste vara hos någon som han känner. Som jag litar på. Han och jag - vi hör ihop.

Har dessutom funderat på alla sjuka saker man (läs jag) gör i början av ett förhållande. Allt smygande och all oärlighet. Hur man liksom har en förutfattad mening och brer på med ens egna flaws eller fördelar, hur det nu passar, för att man har en uppfattning om personen. Jag hade så fel om P och var så trångsynt att jag inte från början litade på honom. Jag gjorde allt för att skrämma iväg honom. Jag är glad att jag inte lyckades.