madisons

Kanske är det här början på en ny blick på mäklare.
Tänk. Tänk om jag kan få tillbaka pengarna på min lägenhet!? Hade en supertrevlig tjej från Swedbank idag - det var annat upplägg än Våningen... Denna gången tänker jag inte låta mig köras över. Helt sjukt. Om allt går som det ska så kan lägenheten ligga ute redan nästa fredag. Det handlar inte om att jag är så säker på att flytta till Dubai att jag tycker det är värt att bara dra och sälja...
Men jag sitter i en trea med min hund. Det är en drömlägenhet, men någonstans har min dröm bleknat. Jag kommer inte behålla lägenheten för att någon annan ska flytta in med mig. Jag vill inte dela den med någon.
Den är bara min.
Den representerar en del av min livserfarenhet och det vill jag inte släppa på. Det är speciellt för mig. Tänk när jag är 35 och berättar för mina barn att deras mamma bodde i en trea med sin Grandis när hon var 23 och arbetslös.
Jag är så jälva glad att jag har så underbara föräldrar som investerat mitt arv så klokt att jag kunnat leva på minimilöner utan att göra avkall på så mycket komfort. Det är mycket jobb och det är svårt att få det att gå ihop. Vilket det inte gör. Varje månad går jag minus. Men jag lever bra och jag är omringad av folk jag tycker om, även om vissa är på lite större distans... Vem fan vet - en dag kanske jag inte vaknar och vad hade jag då lärt mig av att leva på grannens risrester i en inrökt hyresetta i andrahand i någon avlägsen del av stan?
Jag vet att jag är kolossalt bortskämd med trygghet, men allt är förgängligt. Jag är stolt ändå över att jag är medveten och rak - att jag vet att värdesätta det som är viktigt.
En sak i taget. Nu testar vi det här.
Om inte P kommit in i mitt liv och pratat om att få mig till Dubai, då hade jag nog inte fått upp ögonen för hur mitt liv ser ut. Min boendesituation är en dröm. En tragikomisk sådan.
Tänk bara om jag kunde få ner kostnaderna med 1500kr i månaden och samtidigt ha pengar på banken?!


Idag var jag hos kuratorn igen. Hon är en märklig person. Jag vet fortfarande inte om jag gillar henne, men sedan sist så har jag en grym respekt för henne. Jag har ännu mycket kvar att lära och bli medveten om men det känns som att för varje gång så närmar vi oss kärnan till problemet ännu litet mer. Känner mig alldeles upprymd av allt jag gjort för mig själv på senaste tiden. Saker jag vill och behöver, eller bara vardagslyx. Jag är så van att se till andras behov att allt känns helt euforiskt. Det jag ser mest fram emot är min kommande frisyr.
Jag hoppas att det blir bra. In that case, I´ll be stunning!

Imorgon har vi redovisning och jag är sjukt nervös. Egentligen. Men det är bara att köra. På gott och på ont.
Min klass är för övrigt helt otroligt sammansatt. Vi har de märkliaste konstellationerna och personerna. En är tydligen bror till the famous C Gynning. En annan är kusin till Göteborgskan som gifte sig med ett datorgeni förra sommaren. Jag är T Grips guddotter. Då har vi ändå bara skrapat på ytan. Det är så fascinerande med extroverta människor. Jag tycker inte längre det är lika jobbigt med alla nya människor. Än så länge kna jag knappt några namn, men jag har slutat gå runt och önska att ingen tittade på mig eller märte mig. Så länge jag inte faller in i gamla hjulspår så är jag nöjd. 
På tal om hjulspår - min bil. E. Garderob. No more details men jag saknar bakruta. Helt absurd fredag.

Ja - som en cab typ...

I lördags var det fest och yours truly blev så karatefull att hon fick ta en taxi hem relativt tidigt. Det är ganska svart. Kände mig så tragiskt patetisk, men jag skyller på huvudet. Allt som snurrar. Allt som hänt och all stress.

Går i alla fall numera med ring på fingret, eftersom jag anser mig själv vara uppbokad för resten av tiden. P sa igår att jag inte måste hitta 2, utan 3(!), ringar. Morgongåvan as well. it had totally slipped my mind... Men men, det är bara att skrida till arbetet ASAP. Vi har ju trots allt inte mer än ett par år på oss. Dessutom har jag hört att man måste vänta på ett frieri, men det får vi se om jag hinner vänta på...




Som den trogna fantast jag är så har jag givetvis en drömring. Bilden ligger i nattduksbordet. Förövrigt så älskar jag the hearts and arrows cut.
Fats ärligt talat - nu såh'r i snålblåsten så känns n goose-overall som prio ett. Hade varit underbart att ha det när jag går ner till vattnet med Cliff...

Det fina med min lilla blogg är att ingen läser - varpå ingen får veta alla mina hemlisar. Lite midre press då. Om P ade läst så vet jag inte om jag skrivit allt ovan. Det kanske blir fel liksom. Jag förväntar mig inte en ring nu, idag, imorgon. En dag i framtiden. När vi är där. När vi är säkra. Redo. Då hade jag varit världens lyckligaste. Nu kan vi bara njuta av vårt syndiga leverne...