en annan kväll
Är nyss hemkommen från en supermysig kväll med Krikelin. Jag har blivit pampered and looked after. För att inte tala om gödd... Massa massa mat. Jan-Banan trodde att jag skulle spricka. Men jag var så hungrig.
Åt imorse, men det kom upp igen. *pi* Natten var en pärs, för att inte tala om morgonen. Jag har fått en mycket nära och fin kontakt med mitt WC.
Jag har tyvärr ingen vikingmage, troligtvis är jag ett krigsbyte eller en fredsgåva.
Helt uppenbart är det i alla fall att jag är klen. Blev halv dag på jobb. Ville absolut inte springa där med en orolig mage. Ringde till Cliffs pensionat imorse och sa att det räckte om han bara var där imorgon, men då skulle jag ändå fått betala så jag tänkte att "OK - då får han åka dit idag. I eftermiddag". Men tro inte att jag kunde lämna honom där när jag ville. Ack nej då. Innan 9.30... Så det var en blek fröken som promenerade sitt yrmoln och matade honom. Han brydde sig inte ens om att pussa mig adjö. Denna självständiga hund...
Skulle egentligen sitta barmvakt ikväll - men nej. Det fick bli plan B. Om jag inte vet varför jag är dålig så vill jag inte riskera två små knyten. Krikelin kan ta egna beslut och jag behövde sympati.
Det är relativt snurrigt nu, mitt schema är kaos. Missade tiden hos kuratorn för att jag var hemma o låg i fosterställning. Kom inte på det förrän jag kom till jobb. Andra tiden jag missar. Säger det något om den undermedvetna oviljan att se in i mig själv - titta djupt ner i själen och se den härva som utgör mina lägre kvalifikationer?.. Snackar bara goja nu - I know.
Hade en relativt bra diskussion (per sms) med P. Saker och ting känns enklare igen och jag önskar verkligen att jag hade honom här nu. Trots att han inte mår bra. Han har också konvulserat (tror att jag faktiskt har TM på det ordet nu). Vet dock inte om han velat hångla, med tanke på att jag nog ätit en halv lök. Lök måste vara ett av de absolut sjukaste cravings man kan ha. I mean - but why? Jag trodde inte det kunde vara jättebra för en tom mage, men uppenbarligen så är läget ännu stabilt. Man ska lyssna på kroppen. Försökte mig på att äta kanelbullsdeg, men då klöktes jag. Tyckte inte det var värt att konvulsera (TM) i familjens nystädade kök...
Den familjen är för övrigt nästan detsamma som min egen. Det var skönt att sitta och kolla på TV och dricka te med vuxna föräldra-surrogat. Särskilt om man varit lite sjuk...
Så nu är jag här i sängen. Ensam. Det är den känslan som gäckat mig hela kvällen. Ingen Cliff. Ingen svans. Inga leksaker eller promenader eller snarkningar. Jag tycker det bara blir svårare och svårare att lämna ifrån mig honom. Jag är en hönsmamma - men han är min diamant. Oslipad sådan, men dock. Det bästa jag vet.
Men alltså - dömd till en natt i ensamhet. Ingen Cliff. Ingen P.
