I´m gonna hit you hard...
... Inatt kunde jag inte sova. (Svårt att inte sova hemma) Slutade med att jag kröp ner på golvet till Cliff och grät tusen heta tårar samtidigt som min hjärna spelade upp en mycket bisarr och ytterst komprimerad version av mig o K. Det var så att jag ville ringa honom och säga - kom tillbaka. Igen. Om igen. Det kan fungera denna gången. Jag flyttar till dig. jag glömmer allt, förtränger allt. Bara allt ont försvinner. bara jag inte får känna att jag misslyckats. Jag kan inte hjälpa mina tankar, men det är så fruktansvärt att genomlida!
Jag vetefan hur jag ska göra, för jag vill inte att M ska känna fel. Men hur förklarar man logiken i en sårad själ, ett brustet hjärta och en hjärna som för länge sedan gav upp normen...
Jag tycker att det är så svårt, så svårt att gråta. Jag är inte van. Men det kommer så ofta nuförtiden. Överallt. Hela tiden.
Mitt liv känns ibland som ett jävla skämt.
Jag är tydligen inte värd att kämpa för. Jag som person är inte värd att värna om, mitt sällskap inte tillräckligt intresant.Konstigt att jag blir alltmer paranoid när jag ständigt väljer fel umgänge. Jag vet, jag vet, jag vet. Men jag har så jävla svårt för förändringar. Så då får jag väl vara en bitter jävel. Jag vill inte tänka på att livet förändras och att vi alla får olika förändringar. Jag kan inte förstå varför man vill prioritera att festa. Varför vill man bo i ett sunkigt kollektiv eller ens dricka rebenshoppen?
Jag har tömt mitt konto och fyllt min depå - det finns inte plats för det längre. Jag är 23 och jag får ständigt höra att det inte är en ålder - nähä? Men vadfan är det då? Det handlar väl inte om siffran, utan vad som finns bakom?! Och jag kan lova att om några kritiker vill gå ett par mil i mina skor så kanske de inser att jag är en mycket gammal 23-åring.
Livet är för kort för billig fylla och brist på glamour. Det kan åtgärdas. Men den jävla sorgen som drar i mig, som jag bara vill få ut, den är desto svårare att omarbeta. Jag vill bara få vara lycklig. Som jag är, ibland. Vissa stunder. när jag glömmer allt och stannar upp. Innan det kommer smygandes över mig igen. Vilket jävla monster jag lever i.
Bäst av allt; Inte en jävel vet. Ibland känns det som att en blogg är mer anonymt och mer säkert än vad en dagbok i ett kassaskåp nånsin kan bli. Med en knapptryck är allt borta. Alla ord. All misär. All skit jag sprider. All negativism.
Fuck it all. Ge mig mitt liv åter. Mitt liv och min glädje. Hur jävligt känns det inte när man efter träningen, på avslappningen, hör en röst säga "Tänk på nånting som gör dig glad och lycklig"..- och allt jag får upp i skallen är svart. Ett hål som bara drar ur mig min energi. Men jag ska fylla den jäveln med glädje och värme och kärlek. Aldrig mer så här lågt. Aldrig. Det är för fan patetiskt.
Jag vetefan hur jag ska göra, för jag vill inte att M ska känna fel. Men hur förklarar man logiken i en sårad själ, ett brustet hjärta och en hjärna som för länge sedan gav upp normen...
Jag tycker att det är så svårt, så svårt att gråta. Jag är inte van. Men det kommer så ofta nuförtiden. Överallt. Hela tiden.
Mitt liv känns ibland som ett jävla skämt.
Jag är tydligen inte värd att kämpa för. Jag som person är inte värd att värna om, mitt sällskap inte tillräckligt intresant.
Jag har tömt mitt konto och fyllt min depå - det finns inte plats för det längre. Jag är 23 och jag får ständigt höra att det inte är en ålder - nähä? Men vadfan är det då? Det handlar väl inte om siffran, utan vad som finns bakom?! Och jag kan lova att om några kritiker vill gå ett par mil i mina skor så kanske de inser att jag är en mycket gammal 23-åring.
Livet är för kort för billig fylla och brist på glamour. Det kan åtgärdas. Men den jävla sorgen som drar i mig, som jag bara vill få ut, den är desto svårare att omarbeta. Jag vill bara få vara lycklig. Som jag är, ibland. Vissa stunder. när jag glömmer allt och stannar upp. Innan det kommer smygandes över mig igen. Vilket jävla monster jag lever i.
Bäst av allt; Inte en jävel vet. Ibland känns det som att en blogg är mer anonymt och mer säkert än vad en dagbok i ett kassaskåp nånsin kan bli. Med en knapptryck är allt borta. Alla ord. All misär. All skit jag sprider.
Fuck it all. Ge mig mitt liv åter. Mitt liv och min glädje. Hur jävligt känns det inte när man efter träningen, på avslappningen, hör en röst säga "Tänk på nånting som gör dig glad och lycklig"..- och allt jag får upp i skallen är svart. Ett hål som bara drar ur mig min energi. Men jag ska fylla den jäveln med glädje och värme och kärlek. Aldrig mer så här lågt. Aldrig. Det är för fan patetiskt.
Kommentarer
Trackback