Briggen Blue Bird
Jag känner mig som ett sjunkande skepp.
Ständigt trött. Ständigt denna apati! Vad gör man åt den? Hur försvinner den? Jag måste ut. Bort. Vill bara sälja lägenheten och säga upp mobilen, fly till stugan och stanna där i en evighet. Bara skriva och gå promenader.
Låta vinden blåsa bort all det onda inom mig.
Det känns så löjligt det här, psykisk ohälsa - vårt nya modeord. Drabbar alla åldrar. Jag är ju inte sån egentligen, låter inget nå mig. Men man kan tydligen brytas ner inifrån. Jag finns knappt längre, bara smulor kvar. Hur lagar man en trasig själ och brustna drömmar? Hur stärker man en människa som tappat allt. Jag vill bli mig själv, vara energi. Vet inte hur. Befarar att jag drabbats av vuxenheten - men så illa kan det väl inte vara?! Att vara vuxen menar jag. Jag vet inte åt vilket hålll jag ska vända mig. Vill jag ha hjälp? Hur påverkar den mig sen? Kommer jag kunna söka alla hjälp om jag fått springa hos hjärnskrynklare? Men viktigast av allt - finns det verkligen någon med de rätta verktygen att hjälpa mig? Jag lever knappast i någon illusion av verkligheten, i förnekelse eller självförebråelser. Jag har en bra familj, problem som alla andra. Det är ju inget märkvärdigt med mig. Känns bara ibland som att denna världen inte är bra för mig. Jag är för mjuk, jagf smälter. Vill så förtvivlat gärna vara hård, klara allt, men inom mig så vet jag hur det egentligen är. Jag kan inte ens vara ensam. Aldrig. Har jag ingen att älska, så tar jag substitut. Aldrig ensam. Aldrig. Då går jag under.
Ständigt trött. Ständigt denna apati! Vad gör man åt den? Hur försvinner den? Jag måste ut. Bort. Vill bara sälja lägenheten och säga upp mobilen, fly till stugan och stanna där i en evighet. Bara skriva och gå promenader.
Låta vinden blåsa bort all det onda inom mig.
Det känns så löjligt det här, psykisk ohälsa - vårt nya modeord. Drabbar alla åldrar. Jag är ju inte sån egentligen, låter inget nå mig. Men man kan tydligen brytas ner inifrån. Jag finns knappt längre, bara smulor kvar. Hur lagar man en trasig själ och brustna drömmar? Hur stärker man en människa som tappat allt. Jag vill bli mig själv, vara energi. Vet inte hur. Befarar att jag drabbats av vuxenheten - men så illa kan det väl inte vara?! Att vara vuxen menar jag. Jag vet inte åt vilket hålll jag ska vända mig. Vill jag ha hjälp? Hur påverkar den mig sen? Kommer jag kunna söka alla hjälp om jag fått springa hos hjärnskrynklare? Men viktigast av allt - finns det verkligen någon med de rätta verktygen att hjälpa mig? Jag lever knappast i någon illusion av verkligheten, i förnekelse eller självförebråelser. Jag har en bra familj, problem som alla andra. Det är ju inget märkvärdigt med mig. Känns bara ibland som att denna världen inte är bra för mig. Jag är för mjuk, jagf smälter. Vill så förtvivlat gärna vara hård, klara allt, men inom mig så vet jag hur det egentligen är. Jag kan inte ens vara ensam. Aldrig. Har jag ingen att älska, så tar jag substitut. Aldrig ensam. Aldrig. Då går jag under.
Kommentarer
Trackback