madisons

...o jag tar smällen...
Efter ett par veckors intesiva filande är nu åtminstone sovrummet i fas. Fattas bara att övriga rum och jag ska finna frid. Jag förstår inte vad som går fel och händer, men det är galet.
Jag har nog aldrig varit så klarsynt i mitt liv. Aldrig heller har jag gråtit så mycket.

Köpte säng i lördags, en avskyvärd vit färg, som jag var tvungen att måla om. Efter ett lager av den nya färgen så bröt jag samman - det såg ut som babybajs. Men så, efter myckt tårar och mera färg så blev resultatet faktiskt ganska bra.
Jag tycker om min nya säng. Helt ärligt så är jag löjligt glad för den.

Min vän J skickade en analys till mig. Via mail. (Fruktansvärt koncept det här med abstrakta meddelanden.) Han hade en hel del sanningar att komma med och återigen, blev min respons tårar. Tårar och ord. Han är fantastisk med sin klarsynthet och ärlighet. Utan honom vet jag ingen som kan vara s abrupt ärlig. Ingen annan vill ge det. Som om jag är ömtålig, mindre vetande eller helt enkelt oförmögen att hantera det. Jag tycker det blir så märkligt.
Varför inte bara vara konkret och koncis i kritiken eller samtalet?

I helgen såg jag en flicka som jag arbetat med 2 gånger. Hon gömde sig för mig. GÖMDE sig?! Är inte det ett märkligt beteende? Vanligtvis är jag ganska snabb på att plocka upp andra människors signaler eller stämningar - men det här var in absurdum. För såvitt jag vet har vårt samarbete fungerat friktionsfritt och jag tycker väl att, även om vi var i en håla, så borde vi bägge haft lika stor anledning att skämmas.
M tycker att jag ska låta det bero, men jag måste ju prata med henne. Har hon motsättningar vad gäller mig så är frågan om vi bör arbeta ihop? Men säger hon inget kan man inget ordna. Känner mitt ansvar som den äldre.

Hursomhelst så verkar jag visst ha ord kvar. Imorn ska jag därför plocka fram alla gamla projekt och påbörja Operation Avslutande. Mitt ord ska ta över och förgylla alla utfattiga liv och skänka glädje och medmänsklighet.