madisons

Jag o min stora trut... Klarade givetvis inte av o bara hålla käft utan ut kom allt; att jag inte kan vara i ett förhållande nu - inte KAN  - för att jag kan inte släppa in. Jag behöver läka lite till, ännu mer.

Kanske tvinga mig själv att sakna K och gråta en skvätt..- fast gråta bör jag göra ändå (åh nej, inte mer! skriker huvudet) av alla möjliga anledningar. Men jag orkar inte nu. Ett steg i taget. Lugnt och försiktigt.
Nu är det bara jag, jag, jag som spelar roll.
Känns overkligt att inte ha någon att ständigt ta hänsyn till, fråga om och följa med. Det är bara jag o Cliff. Cliff som ligger bredvid mig, tar mer plats än sängen är bred, men jag kan hålla honom nära då. Andas honom. Mitt lilla bär. En riktig knarkhund - i den meningen att han är ite nerdrogad av alla tabletter. Var kommer denna klåda ifrån? Jag stör honom hela tiden genom att lägga näsan mot den mjukaste delen av hans öra och pussa på.
Nelson ligger nedanför i Cliffs säng och snarkar riktigt mycket. Nils kan sånt - Cliff har lärt honom allt han kan.

Imorgon ska jag rida, på måndag ska jag till ett medium och sen far jag på Sverigeturné. Sen börjar jobb och rutiner. Men framförallt; bäst av allt - efter det så börjar skolan. Just det, jag blev antagen! Känns underbart.
Något glatt som jag håller hårt i. Inte släppa. Inte tappa fokus.

Bara vara jag. Själv i ensamhet. Öppna några dörrar till och hitta rätt.



Jag ska bli glad igen. Så det glittrar i ögonen.




(M klarar sig och det gör det hela enklare. Han kommer kanske tillochmed förstå att jag gör så mot motsatt kön - får dem att vara unika och fantastiska. Omdevetet? Kanske. Men det är de flesta redan. I sig självt, menar jag.
M ska hitta en glad tjej som vill ta alla viktiga steg med honom. Jag kan inte vänta in och han kan inte hoppa fram. Det här är för det bästa. Men vi har haft en intressant tid. Spretig. Utan den hade jag inte kunnat vara så här tvärsäker nu på att han blir just fine. Han är a den gamla hederliga sorten; lojal, trofast och seg. Kanske kan vi fortsätta vara vänner. Det hade jag gillat. Men tiden får utvisa det. Som den gör med allting annat.)