madisons

Jag förstår ingenting. Borde bli bättre på att resonera med mig själv innan jag ger mig huvudstupa in i saker. Som att kanske ta det lugnt med drinkarna när man är lite trött. Nej då - Lilla Fröken går all in, får till sin glädje ett sympatikort att spela ut (som det missbrukats) och kommer hem NÖJD?! Den där suspekta känslan av att kvällen gick så FORT får inte varningsklockorna att ringa. Jag har en teori om att nikotinet binder samman alkoholmolekylerna och det är anledningen till mina minnesfragment. Jag tyckte att jag var en glad skit, jag fick träffa Mini och gå hem med min man. Over All en ganska lyckad kväll då. Bortsett från Frökens underbara kommentarer och lysande uppslag. Ibland borde någon bara be mig vara tyst; provokationerna upphör inte förrän reaktion frambringats. Kan jag skylla på kärleken så gör jag det. Ibland är det bara så väldigt svårt för mig att hålla den här distinkta mannens inbundenhet på avstånd. Jag får ibland lust att skaka om honom eller försöka pressa honom, hota honom till att öppna sig. Hittills har jag låtit bli. Känns inte helt som en bra idé... Jag tror att allt ger sig med tiden. På ett eller annat sätt så löser det sig, det gör det alltid. På ett eller annat sätt. Hoppas bara det blir på ett bra sätt.