madisons

Det är vinter ute, men inne i huset är det varmt. Levande ljus sprider sitt milda sken  och värmen i det lilla rummet är tryckande. Ingen vet vad som egentligen hände, varför vi hamnade här. Men så blev det en dag i Malmö, att vi 4 främlingar satt samlade o inväntade gryningen. Tillsammans. Stundtals i tystnad, stundtals i ord utan mening. Men när vi kom ut, hade vi mist intimiteten  i takt med att vi klädde oss. Ju mer man skyler kroppen, desto mer instängd blir själen. Det är i alla fall så det känns ibland. Klart vi hade haft några stunder, sådana som man minns efteråt pga av känslan de gav. Stunder när vi går utanför vår egen kropp, möter en annan själ o låter sig omslutas av den, den andre och du - ni blir en människa. Så grundläggande mänskligt att det inte går att beskriva med ord. Det är stunder man minns i efterhand, undermedvetet. Precis som att man alltid minns den glassen från barndomen, att man kan frammana dess smak på tungan och med det väller det upp en massa minnen, ändå kan man aldrig säga helt hur den där glassen egentligen smakade, vad den innehöll eller hur den ens såg ut. Det är som om det har blivit ett substitut till det verkliga, en parallell till det utomkroppsliga. Nåja, allt det är bara en känsla, som jag försöker beskriva. Okej, vi hade alltså bekantat oss med varandras ytliga jag, spelat allan om man så vill, visat upp den bild vi trodde eftersöktes och nu var det alltså dags att skiljas för att antagligen aldrig ses så här igen, trots själarnas dans och allt det där.

Trots att detta skedde för många år sen så kan jag fortfarande, mycket tydligt, förnimma känslan jag uppfylldes av när jag kom ut och möttes av nattkylan. Gryningen i annalkande, stora snöflingor som singlade ner och lade sig på oss, så lika men ändå olika. Var och en helt unik i sin form. Närmare himlen så har jag nog aldrig varit, aldrig känt mig så fri. Men allt har ett slut, ett genant slut på en känd hörna där 4 människor tvingades ta adjö efter en oväntad och påtvingad närhet skildes vi och gick var och en åt sitt eget håll, samtidigt som vi försökte skaka av oss den här olustiga känslan som kommer av att helt naket ha visat sin mänsklighet. Vi talade aldrig om den natten i en bastu i ett tyst och tomt Malmö, men jag tror aldrig att någon av oss kan glömma den helt. Känslan. Finns där.