madisons

stirrar in i en främling igen, fast i rörelsen, fångad i tiden. förstår inte varför det alltid ska hända mig, jag vill bara få vara ifred ett tag, läka, baka scones, läsa..- men genast blir jag störd o upphunnen- tvingas väja o avvisa. jag orkar inte ställa till det för mig, det blir ju aldrig rätt/bra eller som jag tänkt mig. denna gången kunde väl jag fått behålla kontroll, fått stya själv, rikta linjerna efter egna vägar o viljor. längtar efter den väntande friheten, ovissheten på morgonen, tvekan o ångesten. allt är bättre än logement o andra människor skilda åsikter o tragiska livsöden. låt mig bara komma bort, fly från dessa människor som ännu inte insett det jag gjort...
vi är inte unika. vi tycker om att tro det, men vi är så väldigt grundläggande identiska i tankar, känslor, åsikter- allt som är heligt för en människa är lika utnött o slitet som sulan på ett par gamla converse. vi finner inte nya stigar, gör inga anmärkningsvärda upptäckter, allt är precis som vanligt o våra liv är bara en upprepning av föregående personers. alla fantastiska känslor man har för den man älskar är lika trötta o använda som underlivet på en heltidsarbetande överårig prostituerad o det är så jävla tragisk.
jag trodde jag var unik, att jag skulle finna en egen väg, att just jag gör skillnad- men vi är bara prototyper allihopa av en aldrig färdigutvecklad ras. det är patetiskt egentligen hur lika vi är, trots all förnekelse.