madisons

but I stand solid

Lyssnar återigen på tekla, och längtar efter ett Malmö fyllt av människor i white hats.
Särskilt en vill jag se kasta skolåren åt historian.

Malmö i mitt hjärta, för hem är där hemma känns.

efter arton mödor och sjuttioen sorger har jag äntligen gjort något av de pengar jag häll på att förlora på en silly dress... skaffat en oerhört originell kjol noch en kappa

skriver åter på mina memoarer. mer sanningar. mer mig. 
 

när vi kom hem från irland hade jag fått ett brev. från min pappa. jag har aldrig fått brev från min pappa förut. det var det finaste brevet jag läst - att han känt likadant för mamma som jag känner för K, det visste jag inte, även om jag ju kunnat ana. The real thing, det känns annorlunda än allt. det känns förevigt.